Zorbing

wohoo!!!

hur coolt verkar inte det här?!?
kruxet bara att jag inte vågar ge min käresta det i dop present. jag är rädd att han spyr.

last chance for one last dance

vi sitter här i fikarummet och medan alla andra talar om vikt som aldrig rinner av en och spyr galla över arbetstider och tror att stress bara är ett personligt dilemma, så vad gör en annan, ger sej in i diskussionerna med guppande skalle kanske och jag blir trött på människor och apor som upprepar samma ord i varenda inlägg och matar och matar och ältar och sveper in sej själv i en kokong, en tavla signerad mia törnblom för att vara orättvis men jag får medhåll på mina håll och kanter och med katt som har rullat ihop sej som en kringla i täcket och ja det är väl bra att nån sover medan min chef nyper mej i örat för att jag har insomnia och är stadens enda dygnet runt anställd, en riktig coctail tomat! och stjärnorna faller och regnet reser sej som nackhår till dåliga filmer men som alla har en poäng nånstans däri, en tråd man nyper tag i och spinner vidare på tills hoppsan ja man har stickat en halsduk lång som en giraffhals och du tror att jag vill säga nåt om din utstyrsel men jag är ju inte ens förvånad jag är pre k o g n i t i v så jag visste att du skulle möta mej som inte en ulv i fårakläder men en 50 riksdalers hora klockan två mitt i stan idag och försöka spegla dej i mina flätor
men jag tror bara på min brandman som svänger mej runt som på logdans mitt i lågorna och visst att han tappar mej ibland och trampar mej på tårna och river i min klänning men man är inte mer än människa eller apa och det duger för folk som försöker chockera mej har alltså inte tatt lärdom av ordbokens kunskap om pre k o g n i t i v i t e t och jag vet att min mamma känner likadant därför berättar jag saker till dej mamma allt som jag inte berättat för pappa och det som jag berättar för pappa skulle aldrig räcka till en bullsats att täcka 24 hungriga kaneltungor utan sånt ytligt slask som dagens horoskop som man ändå under flera lager tjock hud har i minne och vänder till sin för eller nackdel resten av dygnet men det beror på om man har med sej matlåda takeaway eller provar på sushi för första gången så det är skönt med såna blodiglar som hittar andra fästen så man kan låta sitt eget hudlager andas för nya svenska supermodeller tror på det där att huden andas fast vetenskapen har det sagt att hud inte inhalerar precis som jag går runt med plakat och kobjällra och säger att kroppen inte kan klockan så ät när fan du vill..!

wake up call 8:47 a.m.

jag säger haha

I

Min tonårsförälskelse höll i sej och omgav mej med kärlek och vita liljor (jag har iofs aldrig sagt att jag gillar vita liljor men jag vet att brudar gillar blommor, överhuvudtaget alltså). Det var inte naivt av mej att tro att inatt skulle bli ännu en av perfektionism.

Men timglasen vänder.

II

Fortsätt gör det du aldrig kommer till skott med. Fortsätt ge mej något att lita på. Vad hade jag att förstå? Mellangärdet körde ihop sej när jag bestämde mej för att lämna det. Tändstickan slocknade och jag undrade vad jag fick ut av det. Jag väntar ut hans andetag, det är bara vissa hjärtslag som aldrig upphör.

III

viskar ta hand om dej nu.
sköt dej själv du. Med en klackspark. Rakt in i lågan. Aska i stortån.

Försöka börja på ny sida. Vända nytt blad. Obruten mark. Skriker i n k r ä k t a r e

IIII

"Jamen fransk vaniljkaffe på Söderfiket är ju himla mysigt."
Jag ryser av nån annans välbehag.

Miss..awesome.

tänk å se ut såhär vid 22 års ålder. my time is up.

(she is made cuz I cannot afford a fucking cake. damn cupcakes. well. She´s welcome to be..)

our song "Kuka helvetissä heittää mustikoita?"

cheezy. at its best. must be rakkaus. luonnollisesti.. duuh. haha

all the boys love me, mandy lane

det började ganska så för bra för att vara sant. och det är inte ofta som jag missar att sabba mitt nagellack mina naglar har fått heta elin hela sommaren nu och mitt sällskap har börjat komma ihåg henne och en annan fin liten diva jag försöker byta koja med det är inte så lätt när sol och stränder lockar och kottarna har lågsäsong men jag kämpar på ja som fan fast på mitt eget lilla vis det är väl det enda man synfält man har och jag köper kläder och skor och aloe vera för tretusen och jag måste fan va galen för egentligen är det bara marginella skillnader och inte tydliga före och efterbilder som elefantspår i smöret i dom där gamla skämten och jag vet inte ens om jag har nån poäng i det jag gör eller ja eller jo kanske för att man har då har hittat och snappat upp det här sällskapet mitt i semestern och försöker mynta uttryck som top notch och fit as fuck för i tvåsamhet synar jag mej själv med dubbelseende jason bourne steget före ser alla fel före alla andra och får se om jag hinner rätta till dom också det beror på postordern.

jag får ibland för mej att börja ställa mej och knäcka ägg och vispa mjölk och smälta smör och vända smet i pannan runt midnatt jag gjorde det halvvägs igårnatt när jag satte igång med ett träningspass men bara för att första ronden gick till träning och voltaren fick se sej slagen och jag somnade på ren knock out i soffhörnet och tevens radiovågor låg som en krigsmålning i ansiktet på mej där i mörkret, slagen.

och en två fyra hoppa jämfota blir sexpar och kåk och fullt hus! jag kan inte hålla reda på alla käglor jag fäller alla strikes jag matar in och alla poänger jag väver in i mina ack så dagliga samtal men som ni andra guldvaskare finner stoft värda nog att spara. förstora upp. förvränga mej. till nån helig jävla madonna. nån jag aldrig ens träffat och jag undrar hur man kan missuppfattas när man bara spelar sin egen pjäs.

å den här sidan är jag ingen trofé men visst är jag din om du så vill för inget är ju skrivet i sten förutom var det moses stentavlor(?) och inget är ju bokstavligt talat förutom det nerskrivna(.) för att hålla en lång historia kort och rödögon botade med amerikanska tårdroppar; jag distanserar mej för jag vet att du gillar upprepningar och kör favoriter i repriser på sämsta sändningstid är det för att det finns genuint hängivna fans av seinfeld som roas gång på gång på gång på gång? jag trodde det bara var jag.. men om du nu också skulle känna dej träffad av tv guidens amorbåge så får jag allt tänka efter, ändå. jag får lov att självmant säga
jag är din jag är din jag är din

knock knock, here´s:

det var ett tag sen. jag har bara legat hemma.






(jag börjar lätt).

vi tar det så här nu. resten kommer på posten.

vi drar oss tillbaka
tar mej under skosulorna
svänger höger
svänger vänster
tar en annan väg ut
glömmer låsa dörren
släcka ljusen
dra ner på gasolen

sånt där tugg som bruakr stå på mina inköpslistor. sånt som inte mitt lokala konsum har på lager fast det har stått utan att ha brunnit i tjugo år. än så länge har dom bara tidningar och minervatten. snusinhandlingen är tio i topp. dom har inte ens tio varor sammanlagt. men snuset ligger tio i topp på olika snusmärken. för det finns det däremot gott om.
jag har en man på jobbet som jag försöker undvika att gå på circus med men smygäter ur hans matlådor som smälter i micron för dom ligger i laminerade plastbyttor. vill ni ha fortsättningen? ska jag säga att den fortsätter nästa vecka? han har semester nu. han ska köpa blommor och snubbla på hittekatter och slå upp min adress på eniro. tror ni han lyckas? fortsättning följer nästa vecka. vem vet om jag är hemma då..

på måndagar brukar man starta sina nya liv. eller reparera sina gamla. sminka över alla kraterrövar. jag ska i alla fall försöka ta ett par steg i rätt riktning. som människans utveckling genom tiderna; från en fyrfotad apa till en hårig best med dålig hållning och sen en zombie med döda ögon och till sist en stressad dock rakryggad modern människovarelse. och det kallar man för en logisk och systematisk utveckling? ha! vi människor som härstammar ifrån delfinerna. hur går det ihop? delfinerna och människorna är de enda arterna på jorden som knullar för nöjes skull. det, kan jag relatera till.

tack för varningen men jag såg den komma

mycket måsten är mycket att skita i, en del att skjuta upp och med en hel rad feltolkningar längs vägen mannen. du måste lära dej att läsa mellan raderna, köra mellan filerna, som när man dribblade boll på gårdsplanen. varannan kon mannen.
jag somnade i solen idag. det gick tydligen förbi en kvinna för hon väckte mej. hur såg hon att jag sov? jag hade solglasögon dumskallar. annars var jag lätt och fjädrande idag, jag hade min groda om halsen och förut har jag fotat en tillplattad sådan, organen hade hoppat ur munnen.
jag gillar inte tiggare. jag höjer hatten åt hemlösa och niger åt alkisarna. men rena tiggare ber jag om att bli besparad. som parasiter som gräver sej in i infektioner, gottar sej utan skam i bihålorna. nej du, jag tar hellre mina chanser och trampar på A-brunnar.

this

this is a story
a true story
about a whore named hooker


men utan att det blev nott men inte för att jag inte ville utan mest av andra anledningar som fördämda rör och folk som ränner i ventilerna, det om nott kan väl få en och annan att komma av sej.. fast man känner sej liten och mindre och låtarna tar slut och trycket ökar och trumhinnorna slocknar och jag drar till med en och annan vits och ökat måttet mellan mina händer när jag ljuger om laxen jag halade in på torsdagsfestivalen.
många saker och flera grejer ska fixas och snos ihop i en och samma miljö ovänliga plastmapp innan jag låser och kollar att det är låst, försvinner ner i spiralen, ut på gatan, nerför trappor och in mellan dörrar och bakom en och annan fårskalle. blänger ut genom fönstret, känner inte längre igen mej i dom som springer och dom som för alltid missar min tunnelbana. vantrivsel och gillar att vara på väg, på väg på väg, hem till morsan till farsan till var och varannan. inte hem till mej. man skapar inte hem ensam. ensamma hem. det rimmar illa i alla fall. det rimmar inte alls.

samtidigt som jag ser vad klockan gör tiden till så ser jag upp, tömmer ett askfat, fotar en och annan fiskmås i röven och norpar en kladdkaka från en kladdkaksförsäljare. det var ont. tomt om liv. jag får försöka bryta av med en och annan träffande kommentar som alltid når fram till nån inom hörhåll. alltid nån med en annan tolkning. mellanslag som bryter av och separerar oss alla och vi hittar andra och det blandas och bildas nya kombinationer och varannan hänger lös, i väntan på den nya lottodragningen. det är inget fel med gott och blandat, man bygger vidare sina klosstenar, legoknektar, mina hårstrån växer millimetervis för varje dag. jag reser mej upp, känner mej längre, som en jätte, fortsätter växa långt över tonåren men utan att nå tak och utan att kunna sätta på en annan som en vanlig människa. sånt som snackas över huvet på folk och skylls på tequila.

ja man kunde ju ha hoppats på att ett nyduschat ansikte hade räckt hela vägen eller i alla fall halva och räkna med skjuts eller ett möte efter halva färden. en utsträckt hand och en nyknäckt ölburk och jag hade lättat i mina bevingade tåsandaler om burken transformerades till en reklamskylt för alkoliserade småligister som taggar sandlådor. jag försöker smälta in och bli ett med tegelväggen, förvandla mej till en kakelman, bli en kameleont. kära mor, jag är bakfull och kan festa vidare. med andra ord i en annan mening. den här som inte passar in någonstans. jag lägger den här. låter den ligga. tills någon annan plockar upp den, trycker ihop den som en fotboll, siktar mot molnen eller soptunnan där till höger om kråkorna som symboliserar det dom vill förmedla.

det var svettigt

men jag har lyckats att återuppstå
jag har rest mej ur sanden in i avgrunden och genom flera röda tequila hattar jag har nått med ögonen upp precis över bardisken, men alldeles för kort för att räcka dricksen mitt glas fastnar lätt på underläppen precis som i reklamen och sen efter flera hundrakronors beställningar utan att behöva vända stenar för att framsidan är lika rik som baksidan och man slipper bli överraskad för det utom att alla i inhägnaden runt om mej är drama queens, jag är den sista otämjda arabhästen eller så är jag den rutinerade mannen med den ormlånga vippan som redan har förutsett alla stadier dom här arabhästarna ska gå igenom för att kunna komma ut på andra sidan precis som han vill styra dom till och precis som alkolisterna hoppar på eller av vagnen som ex alkolister.

jag sätter mej väl ner igen då men hos dej den här gången och vips så har vi utvecklat vår egna lilla historia, vår egna lilla historia och varför finns det inte fler författare som samskriver? varför finns det inte fler författare som slutar printa men har boken färdig i skallen. det är inte mycket till konst nej. men minns man varje mening från början till slut och i följd så är man ingen historieberättare utan man är författare för man har ju författar historien alldeles själv och ingen kan kolla fakta för vems hjärna är som en öppen bok om den inte fysiskt är publicerad? jag säger ha och han tömmer glaset och jag säger och en till och ingen beställer nötter. ingen vill lukta nötter.

vattenhålan är densamma som förut. den har inte berikats eller sinats, inte många motpoler under åren. jag går förbi där varje dag. ändå tröttnar man på skiten. fast den inte har gjort några plötsliga rörelser som jag skulle kunna motsätta mej. den gör detsamma som alltid, som förut, ändå ser jag den med nytt skinn och tvättade kläder och vet att jag har kommit vidare. jag accepterade porlandet från början. men jag driver på och drar förbi. inte så att jag önskar mej ett vattenverk eller att simma i hudson river. jag är precis som alla andra. det är det som binder början med slutet och gör det så roligt och lite icke originellt. och dom här originalen finns ibland runt stan, rör sej på strandvägen och knäcker öl vid inavelssjön där infekterade laxar nappas upp på land. när dom kastas tillbaka ligger dom i vågorna och fläcker solsidorna. det är som i spel när man zoomar in figurer och träder in i deras huvuden som i huvudet på john malkovich, sen zoomar man ut och det där originalet försvinner i mängden av andra likadana. man tappar bort, hittar nytt, börjar om, tar det lugnt för det kommer aldrig att börja eller sluta. bara fortsätta.

hahaah (kärt återseende)

en groda
ett bläckfisks
sköldpaddan
enbenta herr krabba

nååå, våra fina töta väskor, huh s to be s to be this?

åsså ja åsså ja haha va va det ja sa!?

det var inte töcken
inte regn
inga fladdrande rockar
och ingen sa hej

han loggade in som nykterist och försvann i dimmet, vimmlet, som vilken annan som helst. den boken jag läser just nu är jävligt bra, det är mitt obiologiska jag som har skrivit den, just min stil, om jag vore författare, hade läsare, kunde kanske ha råd med annat än hyror då.
man träffar anlagda gräsmattor sådär lagom till sensommarn men man glömmer nysnön ända in i april och får lov att vänta med cykeln dom som inte har vinterdäck och dubbar på brädan. jag börjar slacka efter på jobbet, jag är postman, jag börjar bli som min blinda morsa.
men det är ju nu man kommer igång, nu innan man går till ica och köper det man glömde som cigg och fönsterplantor, sen så glömmer man ändå att spola och tvätta händerna.
och jag har mina enda par håliga byxor och en död mans skjorta och samlar på ravioliburkar. när jag var en småtting hade min kusin fetisch för glasspinnar som hon byggde hus och gårdar och hästar av. jag gjorde en rutschkana men jag vet inte om den finns kvar.
han loggade in som jag sa, försökte vara med i spelet, dra upp kragen och skydda fransarna för snöflingorna, ser sej aldrig om, det är då man ser osäker ut och det vill man inte göra när man skyndar över en stelfrusen å men en brusten bro.
och jag är inte alls sur på författaren som skrev min bok. inte alls.

Varsågåd

Mitt i trafiken, alongside the reffles and the cunts, ligger min mjärskgård, mitt vasarealskepp, mina minkpenslar på staffliet i Varsågåd, orten och byn där jag nyss befann mej. det påminner
inte om midgård men om asagudar och andra bestar och trehövdade grisar och femfotade hästar. träsvärd och järnpistoler som uppfanns en annan tidsålder men oumbärliga för åtminstone five decads ahead of our heads.
haha - i ett väldigt hårt klimat!
bäckarna porlar eller det popplar i bäcken och jag har inget mer att skriva, inget mer att ljuga ihop en saga om. sagor slutar alltid på ett eller annat sätt med gott eller ont. två utvägar men jag tar med mej allt det där mittemellan runtomkring och utanför. såna löv sveps med vinden but you can´t say I didn´t try.
vet du hur mycket huden stramar i kontakt med älghorn och hjortrontvål? det är nästan omstridigt att veva dom i kärnat smör och tömma kärlet så inte torrmodern blir vrång och kastar kittlan och slänger steken. vem får diska grytan? somebody´s me.
då när kattla daskade skorpan i baken skrattade jag högt. ha! för det hade inte hänt. jag tänkte
mej en alternativ director´s cut för jag somnar bara till Emil och tänker på Astrid där ibland och min undulat som gav sitt liv till mej. det där påpälsade bröstet har jag visst förr talat om, det är inte alla som har blårandiga småfåglar i skrivbordslådan som ligger och väntar när man kommer hem från arresten.
det är nåt otroligt så blödig man får vara bara för att man ser en film, ljusare choklad, värmeljus och billiga tricks från lediga trollkarlas assistenter och plommonstop i omlopp när dom krugar på gatan för damen på andra sidan. åh, vad man ser i teaterkikaren men utanför marmortrappan och bland strykare och medlare från wall street.

as with the manuscripts

(toss em, toss em up in the air)

det är som när man läser manus. ja man läser det här manuset med en kopp kaffe. och man får fler och fler ledtrådar och igenkännelser ju fler sidor man plöjer och till slut upptäcker man att man har varit på den här platsen i den här handlingen runomkring de här handdockorna. det är som de misstänka. inte som i filmen, kevin spacey var damn good men jag minns inte vad den gick ut på, att alla var misstänkta? men när du läser manus, så är det som att du är den enda som förutser alla andras drag och du sätter ut fällor bara för att få bekräftat att du har så redigt rätt. och en efter en klyver foten i björngallran. en efter en. den enda misstänkta är du för vart ska du placeras? du är ju den, den enda som kan dra tillbaka ett helt manuskript från produktion och korrekturläsning och bonniers förlag tack vare dina briljanta ..spådomar.

roadkill

här tar man och bokar en flight i ett försök att vara dekadent. i flera försök att skyla mina kalla axlar och låta filten täcka hela det fördärvade ursprunget. jag har låtit sälja mina tygdockor. och jag hade tre stycken som min mormor hade sytt för hand. jag köpte sockermunkar och pockettidningar. trallade gatan hem men hann ångra mej innan jag skulle kasta mej på sängen och äta mina sockermunkar och läsa mina pockettidningar. jag skulle aldrig ha gett upp mina överkultiverade små tygdockor. jag tog hand om en gråvitrandig katt en gång i tiden. hon var så söt och tjockpälsad och alldeles livstrött. jag gjorde det bästa jag kunde innan ambulansen kom dit. hon hade inte många sekunder kvar när jag lämnade det randiga stycket åt sej självt. jag undrade om jag kunde ha gjort mer när jag senare på kvällen följde min blaserade bok om vetegräs i sovalkoven. jag beslöt att skaffa en planta. skaffa en grönskande buske och vattna den och gödsla den och hålla den vid liv. jag skulle ju inte ha nån användning för den men tillsammans med nya gardiner och dukar och mattor i andra färger, så skulle jag ha mer att inte ha nytta för. det får inte plats i garderoben heller så jag har ingenstans att gömma mej. det ska komma att bli alldeles lagom urartat.

NowhereMan

18:37

min oljemålning jag köpte på den afrikanska bönmarknaden. den börjar blekna i kanterna. träramen har spruckit. färgerna drar sej tillbaka.

19:26

jag borde egentligen slänga den. bara knäcka duken över knäet, linda in den i en ICAkasse,
dumpa den i sopnedkastet. stänga luckan sen, för det luktar så illa och grannarna klagar.

21:01

jag kommer ihåg en lyckad fredagsafton. påskdagen och min moster hade vart och handlat
ägg och målarfärg för barn och vi satt i mitt kök skyddat med tidningspapper.

21:02

min moster fastnade för det där tavelmotivet. mycket för att hon slog huvudet i lerkrukan
med vatten som Mwanajuma balanserade på. det gick inte att se förbi längre.

22:48

inget att rapportera.

23:16

hungern sätter in. även törsten från livets källvatten i den där läckande lerurnan.
rent källvatten som aldrig blir gammalt eller dunstat.

23:19

jag minns än då bussen for förbi den där reklamskylten -89. paradiset är närmare än nio timmar bort.

23:20

den där frasen gav mej alltid lite panik.

23:48

tavlan har smält. bilden är en enda krämig indisk gryta.

00:00

Innan jag blir sövd, avslutar jag mina tacktal och tar avsked.

whatever,

Remember love

som det svarta fåret
är jag det fallna lövet från det forna släktträdet

det har jag inget emot
jag förstår att saker inte mals i samma köttkvarn

jag klättrar därför inte tillbaka till nästet

irritation
frustration
oförstånd ( det enda bestående )
verkar vara ett liv att leva utan

men hos såna människor, däremot,
vill jag stanna för resten av livet.

Remember love, sa hon. Yoko Ono.
Kommer du ihåg det?
Sånt vi andas in under täcket om nätterna.

old. very. old.

Last man standing

Jag Står Över Er Därför Ser Jag Ner På Er




I



- Det är finsk sill och egengjord majonnäs. Det går tyvärr
inte att krydda mer.

Jag suckar. Allting förändras verkligen. Att det ska vara så
svårt att få det gjort såsom hon alltid gjort den. Men hon
är lite för långt borta nu. Mamma. Älskade mamma.
Hon undrar när du kommer hem förresten. Tjata inte - när
det blir för verkligt drar jag öronen åt mej och in i astralt
resande.

Men så går det när man söker bekräftelse vid Konsums
manuella disk. Jag går diskret runtomkring och slickar på
äggen, sniffar på brödet. Skriver ner alla intryck. En övning
som ordinerats.
Trots det tickar klockan på och affären stänger som alla
andra. Men fortsätt ni att göra det ni aldrig gör. Ge mej i
alla fall det att lita på.
Ett av mina känslosvall i spiraler inom parentes.
Jag är full av såna här små knep.



II



Jag minns Elena och de vackra vårnätter vi spenderade i
rökiga lokaler garnerade med jukeboxar och biljardbord
och flipperspel. Du tappade mej på dansgolvet! röt hon
en gång.
Vad g j o r d e du?
Jag vet inte. Men hon hade alltid varit svår att tilltala.
Visst för att jag älskar rock n roll. Men jag uppskattar
även andra saker här i livet. Även om Elena gick upp i
rök när jag försvann bakom en krök.

Klaustrofob som jag är kallar jag mina fyra väggar i min
skraltiga boning för hemma. Det blir bara alldeles för
synbart när jag försöker anta form för att smälta in bland
andra. Jag går inte på stan heller. Sammanfattningsvis på
grund av bollplank och dålig energi. Även med min familj.
Jag finner mej skeptisk till att blod skulle vara tjockare än
vatten på nåt vis. Min familjs blodsband förbinder oss på
intet sätt.
När jag knackar på dörren efter mina års mellanrum slutar
deras samförstånd i oförstånd till slutlig avväpnad. Det går
nog helt enkelt inte att konfrontera mej med nånting. Jag
kom ihåg att jag tänkte när jag gjorde den senaste
hemvisiten hos mina föräldrar, att jag aldrig rörde taket
hemma hos mej.
Så vadsomhelst har väl egentligen kunnat utlösa min sjuka
åkomma. Men så på det senaste oanmälda besöket beslöt
jag mej för att inte ta några fler risker, den månaden, det
året. Och folk säger ta hand om dej nu. Jag har inte klippt
gräsmattan än.



III



"Ja, det var många papperskorgar", mindes han sin gamla
park.

Jag minns gärna saker. Jag kan aldrig glömma för att gå
vidare. Minnen är det enda konstanta i mitt liv. Kvinnor
kommer kvinnor går, vänner kommer vänner går, säg mej
det som består? Haha. Ibland väcker jag mej faktiskt till liv.
Det är alltid nåt när man kommit så här långt.
Nej, jag kan bara inte förmå mej själv till att börja på ett
nytt kapitel som det heter. Jag kan inte börja på en ny sida,
vända nytt blad, fläcka ner nånting i min väg. Obruten mark.
Skriker (i n k r ä k t a r e!!!)

En gång försökte jag till exempel att vara trevlig och
harmonisk mot mina medmänniskor. Jag satt och sände ut
goda tankar till flera stycken.
Det var en tonårstjej med svarta lockar och vitmålat ansikte.
Hon fotade sej själv på bussen. Tre bilder. Fem. Tio. Hoppas
hon blir nöjd, tänkte jag. Sen var det en tvåbarnsmamma
med rullande tummar trots ungarna i famn. Jag la märke till
att hon nog ville röka.
Så jag tänkte att det var synd att man inte kunde öppna
fönstrena i bussen. Och så tycker jag förstås synd om dem
som betalar kontant när de åker. det låter så utsvultet då.
Jag lider med dem tills de sätter sej.


IIII



Ta hand om dej nu. Ja, det går bra nu. Med rännskita i
byxan. Så jag behöver inte höra att jag är en gåta för dej.
- Kolla med facket. Jag tror dom har koll. Jag var fortfarande
rolig på den tiden. Nuförtiden är det mycket enklare att säga
upp mej.
Simpelt faktiskt. Mitt oengagemang hinner ikapp dej. Som
när mina föräldrar skickade mej på scoutläger när jag var
liten. Men dom visste väl inte bättre. Jag missade karriärtåget.
Så jag somnade på tunnelbanan på väg hem. Vaknar upp.
Omgiven av nördar. Jag blänger argt, men diskret som
vanligt, på han mittemot mej. Hans tunga ögonbryn och glesa
nackhår. Stal du mina tankar? Våldtog du min handling? Oron
att jag inte fått behålla min dröm för mej själv fick mej att
vakna ur en blunder utan munsköljning.
Långa knän som stöter emot mina. En uppfläkt jakttidning.
Kameleont i kakiskjorta och kakibyxor. En trutmun i kall
nyans och fallna ögon. En sned tå i sandaler. Jag suckar
genom den reflekterande fönsterrutan. Vill bara sanera
hela jävla vagnen. Och sen hem. Samma väg. Motsatt håll.
Samma spår.
Upprivna sår.
Morgonpendlare på väg till jobbet, som jag själv, stöter
på bäst före partyprissar och partypinglor på väg hem till
sänghalmen. Jag brukar fortfarande skymta Tonia bakom
allt suddat smink när hon vaknar till vid slutstaionen och
vinglar av.
Så kom det en vind och hon försvann bakom en grind.



IIIII



Vad kan jag säga?
Vissa andetag, vissa hjärtslag, upphör aldrig.
The heart is a lonely hunter by Carson McCullers.
En sanning. En kommentar. Det är allt jag har kvar.

come down! take my place..

en liten tillbakablick

Månen vänder sitt ansikte
ljuset tvingar mej till mötes


Missbruk om en vacker höstkväll
ost och viner i lagrade driver


Vi kommer aldrig dansa igen
så som du såg ut ikväll


Falna andetag bakom immiga fönsterglas
två alvedon mot spända överkäkar


Vad river inte runt i mina celler
som en trasig LP-skiva


Glöm inte att tacka och kliva ner från scen
det värsta är när folk inte slutar i tid




Nu har jag glömt att rangordna det här poesipusslet.

bananskal också! kaviarn utanpå, italienska fiskägg

inte missförstådd. inte alls. men knappt hörbar. jag hinner inte
duscha mellan tagningarna men reklamen är lätt att följa och
inte känna igen. det körs samma vändor varje dag men inte
nåt som dyker upp på min inköpslista.
när jag blir filmad tittar jag alltid åt höger eller vänster, som
om jag har pebbles under trampdynorna, skramlar runt där
i sparbössan. jag vakar. klättrar upp i mitt skyddstorn i
vandringskängor som Timotej hade på fotbollen i gympan.
alla lagkamrater sprang som gnuer i strejk och kabalik upp
i väggarna när tjuren dundrade fram i lokalen. vi har länge
målat plakat att det är en värdelös särdelning med bara en
klass i taget - mastodonten vinner alla hemmamatcher!

reklampaus

a french toast on the side by side

jag går till sängs men innan dess hoppas jag och jag vet
inte hur många gånger på väggen dit som jag drar mej
i skägget och tar i trä. jag vet imorn att jag köpa mej en
bössa och slänga emils träkolv i brasan och plocka den
där förbannade gripen.
(jag vet att jag kommer dö här ute)
dra filten över huvudet på mej men dont you dare come
back and turn off the lights! jag är nog fast i mitt skrymsle
som jag är jag. omgiven av väggar och Lindqvarnstavlor
med mormor nånnas ljuskrona högt högt där uppe i skyn,
svajar i den där ståltrådslianen.

jag går till den lokala puben, införskaffar mjölk och vodka
och en limekvist. öppnar ett brunt paket och blir glad över
innehållet. jag har några samtal att invänta också. så jag slår
mej ner lagom till middagen och knäcker några öl,
inväntar tolvslaget.

ge mej ett momentum, att få komma till ro.

jag är ett körsbär
jag är ett körsbär

conan o´brien = woody woodpecker (haha!)



sammanhängande dravel. man sitter ner i andakten med de där korsbetecknade tegelstenarna framför sej och tittar upp under organistens pianokjol. utanför trummar ett stycke mockinbirds bland ett knippe trekvartsfötter.
- hon är din förstfödda dotter Dakota. och hon vet skrymslen där folk slavar på druvodlingar och får passa sej för bärförtjusta skogsnallar, där djungeln inte har nån lag, där folket överlever på frukt och frukt i drivor.
dess händer är torra och spröda. som skör drivved. punktlig som stämpelklockan på tändstickebolagen. huden delar och överlägger sej som rynkor och norgefjordar runt ögon och munnar. den här unge nordiske mannen lär sej att bygga broar. bygga broar över fästen och järnridåer på teaterscener av strålkastare och fördämningar med forsränningar likt rytande lejon. oh, denne vackre man med hans gröna oliver och exotiska vildko! vilken soppa börjar jag inte bygga med citronkvistar och knapriga buljongtärningar.. vilken smak ska jag inte glömma en sensommar -97 bland palmer och nyare, fräschare ingredienser? säsongsbetonade! jordgubbar! minibananer! cocoshalvor som är så svåra att åstadkomma! kanske med hjälp från tv shops allehanda mångprylar om bartendern är upptagen med att komma på nya färglösa drinkar medan coctailboken är doppad och ligger och flyter i white russian.
- hala sej ner nu från denna hala späda björkkvist!
- det är en gaelisk rönn, din förtalare!
- vilken skepnad denna iriska enhörning nu än har tagit, kom ner för jösse namn till våra inhemska dadelvåfflor och lämna sagodjuret åt turkarna.
- tar man på hennes horn så lämnar vi vårtorna och ogräset som skyler skalbaggar och tussilagos och tranor som räven klampar på.
- jaktsäsongen är över för tredje gången i år! hästarna är oroliga och omotionerade, de måste ju ut i alla fall. det nöjer sej inte med att klättra upp på en barkbit som du gör och vänta på röda fältjackor och svarta sammetshjälmar och vita veckade byxor.
- glöm inte de välpolerade lackstövlarna! jag skulle gärna slippa åsynen av den stackars tranan men slår hellre vad om en kyckling en vildkanin. ingen betalar för fjädrar på stjustjärniga coffee shops!

(Ibland önskar jag att det var jag som satt där med ett putsat rött äpple i näven och en bit mustig äppelcider i kinden med den där gröna kanotformade filterhatten på pallet. jag skulle sitta där i mina trikåer och mockasiner och läsa en serieblaska. han trettio fot iväg från mej spänner sin knarrande båge och vässar sin kalkstenspil med röda vingklippa tuppvingar.)

"Glittertind är ett förbaskat välförtjänt namn på en silverhöna!"

Drömmar

drömmar. några drömmar som fick mej att vakna till och vända mej om halvannan timme under nattens gång.

ett
vi går igenom en musikal, en allsångsmusikal, folklig, går hem i alla stugor, tränger igenom alla ventiler, får folk att skutta i takt på gator och torg. liknar high school musical utan åldersgräns eller nån form av grease; alla brudar är gråpermanentade sandys, alla grabbar en svartklädd danny boy. alla sjunger med i låtkören, lyrics från celine dion och diverse disney filmer. det finner jag "a tad odd". vi sitter flera stycken i en vattenbassäng, en i lotusställning för det är ledaren och vi resten i skräddaren. vi får några småstenar och mynt för stenarna tar fort slut. men det går lika bra med tiokronor och femtioöringar. ledaren eller huvudpersonen börjar messa några lugna favoriter lyrics och vi har alla vatten upp till näsan och sitter där i vattnet med de här kronorna och småstenarna lagda runt våran sittställning nästan som en cirkel, och börjar meditera i några minuter.
(här vaknar jag faktiskt till i min säng av att jag ligger på rygg med benen i skräddarställning.)

två
jag håller som bekant på att leta efter passande lyabyten och det tar väl upp en del av min tid och även mitt sovande tillstånd. jag får nys på en lägenhet i haninge så visst jag åker dit för att titta på den. det första som slår mej är den mörkbruna nästan heltäckande lådan till utstickande balkong över porten. glipan mellan balkongräcke och balkongtak är så låg att man bara kan sticka ut huvudet för att njuta av nån sorts utsikt för det är i alla fall grönt runtomkring.
hyresgästen visar sej vara matthew mcConnaughey, på tal om ingenting då jag aldrig har favoriserat hans anlete. näe, han ser ut som en fullblodshingst på anabola slash larry flynt. men här i drömmen var han faktiskt acceptabel. riktigt acceptabel. så han visade mej runt och upp till lägenheten. det lustiga var att hans lägenhet var den enda lägenheten i hela fastigheten, i hela porten. obehaget krälade runt som maskar under mina fötter. för vem har port och hiss och knarrig flerstegstrappa upp till bara en lägenhet..
hursomhelst, det slutade med att han tog mej på ett biljardbord nere i lobbyn innan det blev för uppenbart att jag hade blivit blåst och han började bli farlig som i en thriller med en titel Ont Uppsåt eller nåt liknande. men nu skiljdes vi ändå inte åt som tomhänta.


tre
jag sitter i bilen med min styvfar och min mormor och min faster. vi åker i bil till brommaplan. de ska lämpa av oss där vid tunnelbanan för jag och hon bredvid mej hade tänkt oss att träna på friskis och svettis. bara det att min kroppsliga temp är nära kokpunkten och jag sitter i den där saunan till bil och säger att jag inte kan träna för åhhh jag tror jag har feber varpå min vapendragare blir irriterad.
(jag hade nog feber på riktigt under den här natten, vaknade till flera gånger av att jag var väldigt varm och ställde sen in mitt arbete för dagen då jag kände mej febrig ända till soluppgången och fick lov att svälja en ipren.)

fyra
här handlar det om nån sorts tjuv, en knyckande parasit som åker i en stulen bil längs dalaskogarna på var sida om motorvägen. han har stulit en sällsynt liten fågel, en vit trana med vackra vingar. en gravid fågel med ägg i magen. plötsligt så vurpar våran tjuv med sitt fjäderfä i diket. våran tjuv kvicknar snart till men dock inte hans lilla trana som han håller i ett struptag. han håller örat mot fågelbröstet för att höra om den bara är medvetslös. han har svårt att höra med dom där stora öronen på ett litet fågelbröst och han får en riktigt bra idé och vrider sånär nacken av fågeln eftersom han ändå bara är ute efter äggen.
så tja, han plockar ut dom och fortsätter till fots. på vägen passerar han flera vägskyltar och snurrar dom som lyckohjul för att förvilla polisen. han viker av ifrån vägen och trampar in i skogen. av nån anledning får han tag i en kanin och sprättar upp dennes mage för att placera in äggen där som ett bra gömställe. han går sen där med kaninen, håller i öronen så baktassarna släppar i marken som ett snuttedjur. sen stannar han och börjar gräva ett hål för att kasta ner kaninen för att skaffa nytt transportmedel för att sen komma tillbaka, gräva upp kaninen och sticka därifrån. förhoppningsvist ska det gå snabbt och vara en harley han ryker iväg med.
så han står där och gräver det där hålet och kastar ner vildkaninen och ska till att gräva igen öppningen. så tittar han upp för han känner sej avbruten av nånting. han tittar alltså upp och hans blick möter en lång radda av vilda tecknade småkaniner och harar som stampe och femman i den långa flykten. de ser förbannade ut. våran tjuv hinner tänka att kaniner gillar att gräva men antagligen inte att själva bli nedgrävda.

I just dropped in, to see what condition my condition was in.

det var lite smålustigt, jag fick stora skärvan hos båda mina
tandläkare i blå dräkter med unga röster och obeprövade
rövarhistorier när dom berättade och höll mej i handen
eftersom disneybilden i taket var nerriven. mina tre kvinnliga
kirurger i samfärgade burkas sövde ner mej och dom var lugnet
före stormen och jag försjönk och stormen bedarrade eller drog
vidare för det var jisses vad min rumskompis krympte ihop till
tevens fyra kanaler.

som musen i ostfällan är jag lika dömd att misslyckas, att
försöka gå vidare till någonting annat. men vad är det man
säger om quitters när bakdörren hittas och blir insparkad
och boken man läser blir utan slut och man går förvirrad in
i solnergången, letandes efter de där läsglasögonen man fick
i souvenir från malta en gång i tiden.

det slutar eller börjar med att jag stirrar upp i taket. det är
inte ens becksvart. jag ligger där och bevittnar hur taktapeten
sakta krackelerar.

Adelaide my princess my australia

jag tror att jag tar och börjar i mitten av en mening
ni kan väl försöka hänga med

och jag försöker komma över de facto att min inneboende är en
hantlangare och min dementa farbror som längtar till phi phi
fast han är djupt förankrad i hemvisterna och barnen leker
paintball och jag önskar att jag kunde vara med som en riktig
pojke när min mor inte har råd med goshindo kurser. jag
känner för innerliga människor som väcker mej på bussen när
det är dags att kliva av och gentlemän som bär mina ölbackar
genom slumkvarteren och fäller ut sina mantlar över
vattenpölar.
jag började med förakt inför mina gamla getter med
knätofsnamn men jag blev kvar och undvek glasögon och
linjaler och labelmakers och därför tog mina vänner slut och ja,
jag har inga kvar. jag har alltid gillat ananasglass men har nyss
kommit på att det tar för mycket kraft det tar för mycket ork
för att avsluta den själv. jag försöker komma underfund med
hur man hänger upp en tavla med bara två händer och spik och
instrument. det är ju knappast tänkt att vara ett enmansjobb.
knappast tänkt som jonglering.
min mor liknar en grand danois och lagar pannkakor som en gud.
hennes hemlighet är vaniljsocker men det kanske jamie oliver
inte är helt främmande för heller. visst folk ska vara spetsiga i
kanten som broderade bordsdukar och kalla det vanillinsocker
innan dom vill kännas vid detta värdsliga recept min mor tror sej
så ensam om. det gör inte så mycket för hennes ego. hon kan
klara sej på spaghetti och ketchup i veckor. en överlevare.
vad jag älskar min mor.

jag hade föredragit koraller istället för orchidéer i mitt
hus. korallrev istället för rosrabatter. jag skulle inte ha
guldfiskar och ciklider och malar och tetror och
sjöhästar och sjöstjärnor och räkor i mitt akvarium. jag
ska ha hajar och delfiner och kaskelotter och sjöborrar
och bläckfiskar och sjölejon och havsanemoner i min
saltvattenspool. clownfiskar tycker jag också är roliga.

jag försöker gå vidare som en grönsak och ligger sömnlös och
drömlös. man försöker gå vidare och vill boka resor och köpa
nya kläder i för små storlekar och man lägger på luren i örat på
folk och sen på en själv och man sover hos kamrater men får ta
med sej packning och gasolkök och då hade man lika gärna
kunnat övernatta i prag.


jag ska nog ta och resa på mej och ta mej härifrån. lämna det här
grötet av dyra luncher med färdigrätter och tomatsoppa som
man mår så illa av och vita brödsnoddar med vitlökssmör och
kycklingspett kryddade med chili och ost. man blir trött på
havregryn och katrinplommon också men fräter inte så mycket
i halsen när man kommer hem och är full av blod och var och
stinker Död ur munnen. jag önskar att det var som att resa
utomlands som när man gjorde det med pappa och syskonen
och lämnade katten hemma under två veckor. när han satte en
strumpa eller sina händer över ens ögon och så fick man landa
med sitt pekfinger på jordklotet och bestämma vart man skulle
fara. det blev dyra resmål och pappa hade sista ordet för han
var vuxen sa han men iväg bar det.
den här gången vill jag resa med en ny vän, om jag hittar någon.
annars åker jag själv och får chans att bearbeta vissa fobier och
låtsas komma hem som någon annan för det som händer i
utlandet stannar i utlandet och ingen här vill egentligen veta
vem jag är, ingen här vill att jag förändrar mej.
man ska inte låtsas vara turist och gå promenadstråk och prova
på green curry chicken och klappa delfiner och fota med
engångskamera på oasis sea world eller lära grabben, lillbrorsan
fiska i huay yang efter en godnattsaga om den gamle och havet.
man ska gå till en barberare och bli rakad med köttkniv, man
ska sitta i sultaners knä och man ska bli spottad på av en kamel
och man ska gå barfota och inte i flipflops.
själv kommer jag nog följa lonely planet likt en manual likt en
roman. om jag inte hittar en följeslagare. en gatuhund eller
strykarkatt. så slipper jag känna mej helt utsatt och kan våga
mej på att sula melonkärnor i nacken på folk och inte vara rädd
för att klaga på snustorra mangos.

jag kommer att komma hem som en och samme man. min
reseskildring kommer aviseras, kritiseras och nedvärderas.
den kommer floppa. men då har jag fått ur mej allting och kan
bära min lilla svarta hatt med en lång blomma i filtret med
samma skrämselteknik som innan vingarna lyftes. jag är
fortfarande blek för jag letade efter skuggor; det är det enda
ställe där blåmusslor och hussnäckor och spiralstenar gillar att
gömma sej i. jag mötte småmän och brunetter och tillsammans
gjorde vi slag i saken och pantade tomflaskor, tatuerade
karpfiskar runt smalbenen som klängväxter runt grekiska
pelare, leka kemister bakom bardisken, vi följde spåren efter
kamelerna som vandrar söderut när för många turister vill
hyra deras tjänster. det var inget sällskap jag tog bilder av,
ingen grupp som jag porträtterade, inget brödraskap jag ville
utveckla eller behålla. jag var alldeles för deprimerad och
beroende av mej själv för att stå ut med lycka i plural.
därför tycker jag nog nu att man ska hålla sej till rutinerna i
alla fall. man ska sila sitt färska té från marknaden på
morgonen och man ska bli rånad i alla fall en gång och skylla sej
själv och sen skratta när man kommer hem till släkten och
man borde också bada i hotell bassängen för det är för kallt
och för långt med havet och öppna sandytor.

sen ska jag fortsätta, mot horisonten, som i sagor ska jag
försvinna i solnedgången. jag ska hoppa till olika öar som
supermario, jag hoppa från laos till sri lanka till malaysia
där jag bränner mej på en manet och ner till australien
och vinkar till aboriginerna som samlar redskap i bygden
och jag vilar mej på ayers rock innan jag drar vidare och
halkar på en skiva banan så jag for ut på en surfingbräda
ända ut i havet och får benet avklippt av en haj eller
valjägerska som heter Adelaide.

Appellation d`Origine Controlée

teven är i full gång och jag missar det ena med det andra och
vem fan är ansvarig att fylla på mitt glas! jag låtsas gå vidare
och tar upp min virkning där i min skinnlappsfåtölj. snart börjar
Våra sista jättar i insjöarna runt normandie och när skulle jag
boka resan till sydostasien! förmodligen nåt som aldrig blir av
även fast biljetterna är betalda och resväskan låst med ett sånt
där litet dagbokslås. jag hittar aldrig några frivilliga. jag har
några jag inte kan lita på men det räcker inte.
jag önskar att jag bodde på en vinodling. jag skulle trampa
vindruvor och dricka mej redlös på saften och spana ut över mina
gigantiska plantage. där skulle jag sitta. förmätet som ett och
annat slaktdjur. ja det hade i alla fall varit allt annat än - nej,
kackerlackor i new york är en myt - vinande drag i toalett tanken
och bläddrande kortlekar i örat mitt i natten och du, du får för
helvete se till att tvätta ansiktet idag! jag brukar moppa golven
ända ut i korridoren annars.

killer klockan eight

ta hand om dej och var säker. var så säker.

hm, nej i den där staden handlade man aldrig grönsaker.

man vände inte på stenar för dom var ruttna på insidan.

man hade bett om en ny basketkorg under tre valår. olika presidenter.

det var ordinärt. det var gatubarn. gatuhundar. gator. det var lite

av varje. jag hade nyss hittat honom i rännstenen. jag kände igen

honom på gluggen, gluggen under baskern. för han hade två.

vi hade uppstått. en rökridå. ingen hjälte trädde fram ur den,

ingen hjälte med en skönhet medvetslös i armarna. vi var röken.

men det tog ett tag och missförstånd föddes som desperata

spädbarn, rev oss i hasorna för att vi skulle ta över. ta på oss

ansvaret. så behandlar man inte gamla vänner och tre av tio

kom undan med lungsot.

det finns en ände. det finns inget slut på ändet. det finns i varje
generation, en käpp i varje hjul och en mask i vartenda äpple.
varför är det alltid motvind i sarajevo?
Vasilisa vet med sej att den eviga källan börjar tryta. plask och
infekterade havsdjur i levande vatten. man börjar glömma att
den finns och att det är en välsignelse. Vasilisa vill hålla föredrag
och skrapa lotter. leva den amerikanska drömmen.
hon är knappast utvald. hon är snarare dömd.