det var svettigt

men jag har lyckats att återuppstå
jag har rest mej ur sanden in i avgrunden och genom flera röda tequila hattar jag har nått med ögonen upp precis över bardisken, men alldeles för kort för att räcka dricksen mitt glas fastnar lätt på underläppen precis som i reklamen och sen efter flera hundrakronors beställningar utan att behöva vända stenar för att framsidan är lika rik som baksidan och man slipper bli överraskad för det utom att alla i inhägnaden runt om mej är drama queens, jag är den sista otämjda arabhästen eller så är jag den rutinerade mannen med den ormlånga vippan som redan har förutsett alla stadier dom här arabhästarna ska gå igenom för att kunna komma ut på andra sidan precis som han vill styra dom till och precis som alkolisterna hoppar på eller av vagnen som ex alkolister.

jag sätter mej väl ner igen då men hos dej den här gången och vips så har vi utvecklat vår egna lilla historia, vår egna lilla historia och varför finns det inte fler författare som samskriver? varför finns det inte fler författare som slutar printa men har boken färdig i skallen. det är inte mycket till konst nej. men minns man varje mening från början till slut och i följd så är man ingen historieberättare utan man är författare för man har ju författar historien alldeles själv och ingen kan kolla fakta för vems hjärna är som en öppen bok om den inte fysiskt är publicerad? jag säger ha och han tömmer glaset och jag säger och en till och ingen beställer nötter. ingen vill lukta nötter.

vattenhålan är densamma som förut. den har inte berikats eller sinats, inte många motpoler under åren. jag går förbi där varje dag. ändå tröttnar man på skiten. fast den inte har gjort några plötsliga rörelser som jag skulle kunna motsätta mej. den gör detsamma som alltid, som förut, ändå ser jag den med nytt skinn och tvättade kläder och vet att jag har kommit vidare. jag accepterade porlandet från början. men jag driver på och drar förbi. inte så att jag önskar mej ett vattenverk eller att simma i hudson river. jag är precis som alla andra. det är det som binder början med slutet och gör det så roligt och lite icke originellt. och dom här originalen finns ibland runt stan, rör sej på strandvägen och knäcker öl vid inavelssjön där infekterade laxar nappas upp på land. när dom kastas tillbaka ligger dom i vågorna och fläcker solsidorna. det är som i spel när man zoomar in figurer och träder in i deras huvuden som i huvudet på john malkovich, sen zoomar man ut och det där originalet försvinner i mängden av andra likadana. man tappar bort, hittar nytt, börjar om, tar det lugnt för det kommer aldrig att börja eller sluta. bara fortsätta.

hahaah (kärt återseende)

en groda
ett bläckfisks
sköldpaddan
enbenta herr krabba

nååå, våra fina töta väskor, huh s to be s to be this?