take a moment. take a chill pill.

snygga vrålåk

hit the road kapten haddock

jag loggar in med en fiskmås under armen och skit på huvudet. jag luktar hav. inte frisk öppen luft och vitblekt sand och solsken på ryggen. jag luktar tång och skämt sjögräs och kokta småfiskar.

nu går jag och lägger mej i en formskön tråg (jag har alltså täljt den själv) medan jag önskar att jag kände en båt. eller hellre kände någon som har en båt för jag trodde att sextanter hörde hemma i red light distrikt.

då skulle jag packa med mej min fjällräven rygga och häva i gösta tenderkvarn den modige lille pojken, mitt läppsyl, solglasögon, sjösjukepiller ifall om att och en anteckningsbok och en penna. badkallingarna lämnar jag ändå hemma. det är väl minusgrader till sjöss så här års?

den där anteckningsboken ska jag etikettera med loggbok. precis som en kapten. jag får hälla i lite whiskey i en plunta för skojs skull. jag ska leka pirat och titanic. jag känner på mej redan nu hur jag håller på att föråldras. jag blir mer och mer lik min far. jag lämnar kameran hemma.

jag måste lära mej hur man navigerar med en sextant och hur man knäcker en kokosnöt.





bra boktips på sjön: Amys ögon av Richard Kennedy

disarmed.. and a traveler too!

jag har påbörjat en roman. jag har bytt visningsbild på msn. jag ska snart fylla på mitt mjölkglas och spola tillbaka den här låten. igen. allting om från början och igen. men det blir alltid samma resultat. (!) jag gör bättre ifrån mej varje dag och snappar upp saker här och där och dirigerar dom hit än dit och hinner nästan aldrig se scrubs om kvällarna. jag får dammsuga om nätterna. jag har väldigt förstående grannar. jag brukar åka hem ändå och störa mej på barndomsvänner och deras unkna bedrövliga ettor dom är så malliga över. ha! jag sår mitt eget hö och plockar mitt eget levebröd. jag krattar bakgården om det behövs och åker till ICA maxi en till två gånger i veckan. morsan har lärt mej att respektera amarylliz. jag köper ljus jag aldrig tänder för jag är snål som ett jävla as. lugna er, det är ett citat. jag lånade görtans volvo etta förut. jag brände väl några broar när jag sänkte den i ett isvak. det där diket var djupare än min gårdsbrunn! nu vill kärringen ha tillbaka sina joe mandelo LPs. jag fick ett presentkort jag inte vet vad jag ska göra av. det är alldeles för avancerat för mej. jag är van vid att plocka jordgubbar från deras sköten, nypa navelsträngen av de gröna snåren och lemlästa moder bärbuske. (ibland känner jag mej som en sådan barbar.) jag ger bort det där presentkortet och köper en tidning och ger kanske bort den också. jag känner inte för att behålla nånting idag. jag ställer jordgubbspajen på fönsterblecket för att svalna av med flit. så en björn kom och nallade den. men det är alright. jag fick skjuts ända in till stan idag, mamma. klockan känns som sjujäkla mycket mer än vad den är. jag ska röka en cigg. jag ska publicera det här inlägget. jag ska sova. jag ska se seinfeld en gång till. jag ska sätta in osten i kylen och ta fram etiketter för diverse ändamål imorn. jag får lift av mamma till jobbet. det bästa är att jag inte skriver i ordning och får kamma igenom det här huller om buller och spara sovandet till sist. vi säger aaaaahhh...! i alla fall jag.

half insane

now look what you did! spilled out milk all over me. johnny!! put teddy to sleep right n o w or only god knows what i will do next! men tror du verkligen att ett självutlösande moment av desperata åtgärder har gjort så att du stannat i växten? du borde ta hand om dej själv bättre och ta för vana att kolla dödavinkeln. vi har inte hur många vänsterdörrar som passar till gråbruna rödsvin som helst surru, grabben. vi tar till orda att han ångrar sej trots att han kommer göra det igen. vissa grejer fastnar bara inte. det finns väl alltid två basläger om allting. småkrig med hanarna spända överallt, ofta lösa skott men ibland smäller det till. och då ska vi tro att han är rädd om den där tjusiga vasen han hittade på loppis åt sin mor. då ska ni tror att han klamrar sej fast vid den. han som annars inte ägnar den en tid eller spetsade sköldkörtlar. det blir hur förjävligt som helst det här. han läser samma böcker om igen och samma låtar på repeat. hade han haft en tintin tufs i håret och randig tröja med benen i skräddarställning hade jag tatt honom för en psykpatient. där sätter man dom i snurror med en bild som går runt runt och om igen. men han kommer ganska oförstörd ut, i alla fall när han ska gå och köpa choklad och tobak, det är han bra på. vi gav honom ett inplantat i present en gång för att se vad han gjorde med den. han klämde och kände och vred och smakade på den. sen la han den varsamt under sängen. där hittade vi även alla presenter från 1993 och även lilla treo, den platta förtorkade sjöhästen som jag sökt så länge. han försökte väl skaffa ett jobb en dag men jag har aldrig fått det klart för mej vilken typ av anställning det var. han kom ju hem i slips och pressveck och lämnade huset i skotska kjolar och slarviga hårflätor. vi brukade äta kalvstek som vi flådde i diken och buskage. sen, med ett passionerat artisteri, skapade vi en lergubbe av hans fot som var i gips för han hade drämt till nåt sa han. god son, you´re half insane.. (laughter).

mama said son; he's goodlookin.

precis en sån jag ville ha honom som. en filur på andra sidan nätet om det var en anstalt eller glas genom bilrutan eller aquarium med sjöhästar och sjölejon om man var romeo och julia eller rakt föröver om man var kapten eller motsatt figur om man hade en heltäckande spegel. nej långt ifrån. men vi var mittemot varandra och hade problem med urskiljningen. som när man stirrar in i en tavla för länge och alla kantar suddas ut och färgerna smetas in i varandra.

du kanske vet vem jag talar om men jag har inte ens pratat med honom. inte sådär rakt ut och till, från kött till blod. en kinesisk flicka, Pang-Mei, hade lovat lära mej telepati för min bibliotekarie sa att telepati var made in china. det var allt förresten. även vissa blygsamma människor. än så länge kan man bara programmera in fem fraser och tio tyska svärord i dom sa hon. men då tyckte jag att hon spånade och tillslut bara spårade ut helt enkelt. det var droppen kan man säga. Pang-Mei låtsades inte förstå vad jag berättade trots att det var JAG som inte förstod henne och hennes kinesiska lika bra som bill murray förstod grannlandets hotell lobbys.

vad hände sen.. ja man hittade väl nåt gemensamt och angenämt som båda kan dra paralleller från och utgick ifrån det. men fortsättningen får man hitta på själv för att komma längre fram och samtidigt hålla rak kurs. jag plockade upp lite saker på den där vägen och kastade ut bananskal och fimpar och han nickade och tyckte att jag hade en poäng i min jämvikt. det var fantastiskt vilken korrespondens.

sen lärde jag mej andas ut i vatten för en stund. andas in gick inte lika bra. men ett steg i taget och går det ena så går nog det andra. jag låg och lurpassade i vattenbrynet och väntade på att bli avslöjad och ertappad. jag hade kommit på mej själv flera gånger med att svara i telefonen och låsa upp ytterdörren och och tömma kattlådan. hoppas det bara var jag som uppfattade och registrerade det där beteendet och de där invanda vanorna. jag struntade i behoven och gjorde saker som måste göras för jag köpte eko mjölk också, men det var ändå fel och jag skulle ha låtit allting torrkoka och ringt larmtjänst istället.

men charaden fortsatte och blev en shakespeare pjäs som var lite bakslug och fnissade bakom ridåerna och stjälpte omkull kulisserna när ingen såg eller vände ryggen. men det var välskrivet och manusförfattaren fick mycket beröm för sin gåsfjädrade reservoarpenna. man var på väg mot ett förmodat storslaget och kanske glatt slut såsom han smilade upp sej när han färgade varje kapitel i regnbågens alla färger.

vi vet att vinden vänder och löven faller och snön singlar och regnet droppar och tårar fälls och fötter snubblar och skallar krockar och benbrott leder till gips och autografer och avundsjuka. jag blev fälld naturligtvis. tacklad och avslöjad på samma gång och tappade ett glas med ganska avslagen sockerdricka i golvet. det är sånt som händer och sånt som kan undvikas men vad fan gör jag när jag ser en blond hästsvans och polska ögon under en gulnad halmhatt och i snedsydda crockerjeans. jag säger hej.

sen blev det tyst ett tag och vi vet inte riktigt vad som hände. jag gick till tobak under tiden och köpte laktritsstänger och en packe blaskor. men inte nog med det, jag gick till superlivs och tog tändstickor, kikare, glasögonfodral och ett survival kit. jag visste ju inte hur länge den här isolationen skulle vara och inom hur långt område den sträckte sej. jag gick till domare Bengtsson som min far känner så väl men jag kunde inte få ett besöksförbud utfärdat av mej själv mot mej själv. det var synd. då hade jag vetat radien av min trygghetszon.

det är köttbullar med rotmos och sillsallad och kanske en tomat slicad vid sidan om med örtsalt överstrött. jag måste äta och jag måste tugga och jag måste svälja och jag måste tvinga i mej. jag har en ostämd gitarr hemma som han skulle hjälpa mej med och jag har en massa snuspåsar som inte vill slängas. dom sitter som dartpilar i väggen. han skickade mej en massa låtar och jag visste inte vad dom betydde så jag googlade varenda en. jag skrapade rent på tallriken och åt maten kall.

jag fick bröstsmärtor runt tolv på natten. jag blev rädd och ängslig. men det landade när jag kom på att jag inte är så gammal än. det är ingen hjärtinfarkt. ingen stroke. ingen hjärtattack. eller om det är samma sak och bara omskrivningar. det spelar ingen roll för jag har det inte och jag somnar om och drömmer förstås om det här eller nånting annat som går igenom och kolliderar men kommer oskadd ut på andra sidan när jag vaknar på rätt sida.

samtidigt ser man ljus och granbarr och två kottar och en liten miserabel ängel. och man saknar alltid nånting annat. och det driftar iväg och sätter luft i segeln och blåst mellan tårna och man lyfter och man kanske landar nånannanstans och är tom i bakhuvudet och gillar andra saker nu men är torr som drivved och är lätt att bryta. man släcker brasan med sprit men brinner upp på bålet i tvångströjan man själv har sytt och tillverkat men glömt patentera. så man är tvungen att hoppa i sjön och svalka av sej och inte bli anklagad för plagiat.

han ser fortfarande bra ut och han gillar nyduschat hår som jag får torr hårbotten och en kliande skalp av. men han gillar hattar förstås och där kom jag lindrigt undan förutom när man är inomhus och det är djur- och barnvagnsförbud. jag börjar lära mej polska och franska fraser och tyska svärord och äntligen har jag kommit nånstans och en bra bit på vägen och vi kommunicerar på ett helt annat sätt.

So many ladies in my backyard

hon sitter framför mej vid bordet och fyller påtår. darrar lite på läppen. eller handen. det är svårare att avgöra nuförtiden för hon vaggar lite från sida till sida när hon går, som en anka, och knycker ibland på halsen, mest åt vänster och böjer på högra knäet för mycket för det knäpper i knäskålen. ibland verkar det som att darrningen sprider sej till olika delar i kroppen i blodomloppet som vita eller röda blodkroppar.
jag vet inte vad hon tänker på och jag vill inte försöka gissa mej till det. jag brukar titta på hennes gamla foton och undra vad hon har för avstånd till bilderna förr och spegelporträttet idag. från strumpbyxor till stödstrumpor och vice till versa och det ena med det andra och motsatsen till det första. men hon har fina kläder och kläder kommer alltid igen. vi väntar på sånt och kaffet tar också tid.
så mycket tid som hon har till övers. den går åt till att vattna blommor, knäppa av och på teven och radion, ringa och svara i telefonen, öppna och stänga dörrar och böcker och sova i samma säng på olika lakan och veta vad som sker redan imorgon redan i förväg redan utan förskoning, ja hon har ju redan varit med om kriget ett och två.
det är ett schema med dusch och tvätt och städ och frukostlunchmiddag och kanske tid för mellanmål men ingen rast för att springa av sej och spela kort och leka i kattlådan eller gunga högre än högst och varför inte vara elak mot de andra och kasta vatten över sandslotten och ha en dagbok under kudden som aldrig uppdateras och en mamma som gråter och pappa bultar på dörren.
so this is christmas och många lämnas och dumpas och glöms kvar i hemmet. brutna lårbenshalser och höftbensfrakturer ligger som drivved bland stukade vrister och avgnagda proteser och ömmande axlar i en salig röra till ett minfält. ja fasiken så dom skräpar ner bara för att julen handlar bara om kidsen numer. vi får göra handdockor av gamla strumpor som inte matchar, de resurserna har vi på röda dagar när vi inte tvättar och de får roas. när vi stoppar om de om om nätterna behöver de tröstas.
I was once a very vivid and timid young flower.
jag hörde vad hon sa och jag tror hon ångrar sej på ett sätt eller två. jag gick baklänges men hon trodde mej inte och försprånget var förlorat och dörren hade gått i baklås. jag gillade läget och kom åter. väntat besök sa hon och vi skrattade ikapp för hon visste ju att det var jag. det var jag och ingen annan. sedan långt tillbaka.

straight down the drain I tell yah..

ååh micron piper och ja jag vet pajen kokar över kanterna och datorn strålar och väckarklockan pep så förskräckligt imorse och saker ligger i vägen och det finns människor som stör mej och golv att svabba som jag visserligen gör men att det går alltid i någon annans väg och jag vill ha det på ett annat sätt som inte går att lösa lika lätt och man försöker skapa något på plats men ting försvinner och går inte att spåra - har man inte råd och tid med blodhund.
visst vi var och handlade idag men utan rabatter och rödbetssallad därför att det blev en grillmeny på macken och en blaska att läsa i när man äter för man ska alltid ha något vid sidan om ifall en sidosallad eller wasaknäck blir för mycket eller för dyrt och då är väl något att läsa bredvid den där rykande engångspottan ett väldigt bra subsitut om teven är av eller nånting annat har hänt
ta snälla du för fan och stick ut från mitt hem och fäll ner locket till toasitsen och brevlådan på väg ut och ge dej av och stäng in mej i hemmet där jag vandrar och skruvar ner elementen och släcker lampor och drar ur kontakter och sätter på sina gosedjur som ser så jävla dumma ut med knapp och pepparkornsögon och lösa fjädrar som läcker i sömnen och jag som hatar att ha folk och djur och saker och ting och grillmenyer i mitt hem i mitt kylskåp

It did. It sure did.

well,

it all started off really great.

and then it all just collapsed.

fast det började egentligen inte med nånting alls och jag vågade till och med sticka ut framfötterna och springa öppet på fältet utan att skygga för jägare och skogsvaktaren blev förstås besviken på mej för att jag blåste en rökring rakt i ansiktet på honom och satte mej på lavamossan och han stirrade ner i askhålet på den och undrade hur fan mår du egentligen? och jag blev inte speciellt paff men vad svarar man på det om man faktiskt mår skitbra och drömmer om regnbågar och dr snuggles och sockervadd som ska vara sött och rena rama syran för tänderna och jag drar en parallell till cocacola och julmust och påskmust och ett likhetstecken mellan de två sista men tänker att det är inte vad han vill höra och utgår från en historia någon som tänder på spindlar och dricker ur bruna påsar och smäller igen bildörrar alldeles för hårt och vänder ut och in på tröjan när det är dags för tvätt och han börjar nicka förstår ni för nu kan han förstå varför jag gör som jag gör och jag lovar att täppa till hålet

vi tömmer glasen och jag försöker komma ikapp

och som jag sa

och som ni redan är informerade om så är inte detta självupplevt och verklighetsbaserat.

så var det avklarat och konstaterat. nu kan ni fortsätta. jag ska vattna katten.

and my brain said to me

you are never going to believe this
men jag har en billig mainstream tavla från ikea med flickor som simmar under vatten och rider på sjöhästar och en marilyn monroe i vit baddräkt med en blomma som inte lossnar från håret och det är inte mycket jag har kvar när vinden drar in och får sällskap av en trombon och kapar av min dubbelsäng till två enkelbäddar som kan passa in på ett sjaskigt motell vid motorvägen där en kostymnisse med en hora checkar in och sen lurar hon honom på pengar och binder fast honom i sängen men han tar sej loss och sticker hennes fickkniv som hon haft i sitt strumpeband i halsen på henne och min soffa skivas av till två enfärgade fåtöljer och min växt börjar klättra på väggen fast jag bara vattnar den en gång i veckan och vill köpa hela blomaffären i solna och dekorera allt utom rosenblad på bädden det är så bildligt talat och teven tar dom med sej och jag missar seinfeld alla avsnitt som jag redan har sett och gärna ser om igen eftersom jag kommer ihåg allting och ska placera in mina skratt ihop med publiken väldigt s y n k r o n i s e r a t och jag har tavlor att hänga och mattor att rulla ut och disk och plocka och dammsuga bakom den stora tunga bokhyllan jag inte orkar rubba och inte vill pappa för man blir alltid skyldig någon någonting och jag väntar och härdar ut och ska äta gris och fisk och frukt och russin imorgon och vill inte fotografera någonting för en har redan med sej kamera och jag vill inte vara den som kom med en till barnskor väntar på mej vid dörren och vill gå ut och röka och försöker inte slå rot här och göra mej hemmastadd när jag envisas med att ha fönsret öppet så du fortsätter regna in och ge mej fukt och mögelskador och repor i golvet
och jag hittar en gammal vän en gammal bekant en gammal fling som inte kommer ihåg mej och aldrig har pratat med mej förutom att säga happy birthday utan att mena det eftersom han inte frågade mej vad jag sen fick och det var inte mycket men ändå och hursomhelst har han knackat på och det betyder ingenting men det är lite lustigt och jag tycker annars inte om sånt när det ska bjudas på kaffe och vetelängder vid oväntade besök men jag gör ett försök och stänger av mobilen och visar utsikten och undrar vad han har att komma mot det och jag blir besviken för det är alltid något som inte stämmer när jag får veta att han brukar ligga och sova med ytterdörren olåst och där ligger han och kopplar av medan andra har sina ägodelar spridda bakom en öppen trädörr lätt att rubba och göra det försiktigt och man kan ju inte gömma allting under sängen eller ha hela sin månadslön i madrassen och nycklar tappas lätt bort och jag vill bo i mitt eget näste och längta efter ett glas rött vin och en ciggarett som ett substitut för någonting annat

Obvious resort

stranded fairytale

Jag ska skriva en saga.

En saga om måsar och skattkistor och gröna palmer och vackra tropiska öar och turkost vatten och vita sandbyar. Titta. Jag har redan börjat. Jag sitter

och skriver den på en porch på en landremsa med halmhatt och men det är för varmt för en rutig skjorta och blåa snickarbyxor. Jag har simfötter och är väderbiten och fångar min egen fisk. Jag undviker stingrockor eftersom dom stack den där krokodilmannen i hjärtat. Jag silar saltvatten i en gammal nylonstrumpa som jag hade innan jag blev ett barfotabarn. Måsarna cirklar och cirkulerar och skiter aldrig på mej och insekterna krälar någonannanstans och kannibalarna finns på andra sidan ön. Frid. Fröjd. Det ska väl sitta i samma mening.

Jag har en hängmatta och en kokonötshydda och tar tillvara på regnvatten när det kommer och tvättar inte håret varje dag - det blir för sprött. Jag har böcker med mej. Jag skriver egna också. Jämför. Vi talar inte samma språk, jag gillar inte tuggtobak och simmar bredvid delfiner och sköldpaddor. Jag kramar bläck ur bläckfiskarna och lånar häftstift från blåsfiskar. Jag spelar john denver och melanie kafka på gitarren som jag snickrat ihop av en urgröpt melon, bambuskott och nylontrådar från den andra strumpan av paret.

Jag är ingen ny Crusoe, jag smäller ihop boken och morsan lagar flygande jacob vid spisen och jycken måste ut och kissa och kaninerna ska ha skiva morötter. Dessutom måste jag flytta mej från datorn och hinner inte spara. Tar väl en 3 alvedon sådär halvt omedvetet eftersom jag är sjösjuk och har fått solsting av någon anledning.

Jag hoppas inte att det här inlägget har betytt nånting för dej. I sånna fall ber jag om ursäkt. Det var inte min mening att uppröra. Jag besviker många. Jag brukar undvika klimax som ska komma lagom till slutet. Jag undviker upplösningen. Jag är så rädd för att det ska börja brinna hemma.

Thank you for waiting

a
a
a
a
a
a
a
a

Den mystiske holländaren

nej, han var faktiskt polsk. och inte speciellt mystisk för den delen heller. om vi ska vara riktigt ärliga här. men jag kan ändå inte säga var jag kommer ifrån. portobello är bara en ledtråd. jag kan väl inte lika gärna smula åt små brödsmulor så ni hittar mej som hans och greta. kom igen. allting handlar ju om jakten. fråga bara älgarna som har förlorat sina söner ute i jägarkriget.

Up Up Up and about

Scen 1 Tagning ja vi gör ett försök i alla fall

(Vi tar och skriver ner detta i alla fall. Det är ju ändå en tanke som är min.)

Go to bed sleepyhead.

Jag kallar mig Måne.
Jag är ett blåbärsbarn.
Jag lever bara om natten,
därför jag ångrar saker om dagarna.
Det ekar när jag lägger mej,
när jag vill vara något annat.
När jag vill ta mej förbi dagar andra skapar,
förbi alla vinglas fyllda till bredden.
Jag väljer rosslande andetag och klockans tickticktack
_________________________________tickticktack
Världen för mej själv
Ja det kan jag inbilla dej
Tills

ljuset skummar kvar över natten,
över glaset. Får mej att vakna där
vid köksbordet, efter att jag förstått
och ni försvunnit i samma grus som
reds bort från trötta morgonögon.




Jag hulkar över toaringen. Tänker att den
passande nog har samma form som cirkeln
som sägs omfamna världen. Den snurrande
bollen. Färgsprakande jordklotet.
One eternally spinning ferris wheel.




Glöm inte att tacka och kliva ner från scen
det värsta är när folk inte slutar i tid

sticky like glue

jag sitter här och leker bödel och gud vad det blåser hårt därute
men jag har balkongdörren stängd och det är bra för det är kallt ute
men det är synd för det snöar nu och man vill gärna stå där
och kunna fånga en flinga i linsen eller fimpa ciggen i den

jag sitter fast här som bina i honung och hår i tuggummi och
skosula i lim och Ler och Långhalm fast dom har jag aldrig
träffat och jag känner inte panik det har blivit så jävla modernt
nuförtiden att ha och ångest är också en ständigt aktuell åkomma
och jag skrattar och är inte galen utan tycker bara hela saken är
så otroligt förbannat objektivt roligt men samtidigt vänder vi på
steken och singlar slant och ett leende vänds upp och ner för att
porträttet var skevt och ramen var sned och den är målad i akvarell
och jag ser mej i spegeln och har sminkat över alla konturer och
drag och uttryck

och jag sitter fast som sagt och vill hem till mamma och börja om
från början och slippa drösen av knösar runtom som blänger med
stora ögon och har det så bra själva med söner som snattar choklad
och döttrar som inte finns som dom önskar hade lång vackert hår
och hippa kläder som de kunde låna ut och det tar inte föräldrar
femtiosju minuter att åka hem genom böcker och flackande dvala
och de skrubbar väggar och borstar tak och använder spolarvätska
på fönstrena och ska dela av vardagsrum och sånt händer inte den
som sitter fast av allt annat än sticky glue och man läser ju om strandade
valar och vet hur det känns med fenlösa rop på hjälp och guldskatten
sinar och sjunker ner på havets botten och det blir kallare längre ner
man dyker och svårare att ta sej upp för det spränger i öronen och
man hittar inte ljuset och sjunker som en sten i vad andra fnyser åt
en bottennådd fiskdamm och folk kan inte simma och man känner
panik om det vore jag och ångest för dom som inte kan och man
känner visst ansvar men det går över och man skrattar åt eländet åt
alla fallna pebbles ner i mörkret och djupet men man vet att det
fortsätter om man har spelat det här scenariot förut och nu ska man
informera andra men man gör det ändå men inte en herionspruta i
ett blått armveck för där dras den tunna gula linjen och man vill inte
sprängas eller hjula till månen för inte många har gjort det och när
har en enda snöflinga fallit till marken på hela himlen på hela jorden
och man ledsnar och börjar läsa sagor på kvällarna och somna i
fosterställning och vakna pinsam och patetisk men bra att
persiennerna var nerfällda och man traskar upp och har glömt köpa
tjocka tofflor igen och tassar ut och har hopplös hy och är ändå lika
gammal som systrarna Olsen och jag ger upp och virar en halsduk
om halva ansiktet och försvinner ut och missar jämt tunnelbanan
och röker en cigg ända in till filtret och luktar sur gumma i käften
och har glömt att släcka hemma och man nojar över att det ska börja
brinna när man jobbar och vill därifrån och tillbaka där jag kom ifrån

Well if I;

Well if I looked like this

And if I had a fortune like this

Owned a château like this

Rode a ride like this

Fed a puppy like this

Well, if I had all this;

what would be the easiest way out?

en glad liten skitunge

När jag har betalat alla räkningar och mammas permanent
då ska jag köpa kritor (dom kostar inte så mycket) för då
vill jag färglägga det här skeppet. Printa ut den (måste köpa
kopiator först) och färga den blå och brun och röd och grön
sen finns inte många färger kvar. Men då behöver jag inte
köpa någon tavla. Då hänger jag upp den här på väggen
(måste köpa en ram också).

Och jag låter hälsa

pippa
älskog

knulla
sex ligga med
älska

samlag
göka
gänga

nuppa

pippa



You name it and
I don´t like it.

past midnight cup full of tea

"It's late afternoon in San Francisco, and Foster looks like he partied with Haight Street punkers last night and slept in his clothes until about half an hour ago. Sporting a Jack Daniels T-shirt, a whispy goatee and blond hair solidly gelled in an upright position, until the 19-year-old actor cracks a disarming smile, he looks like someone his character - a clean-cut Jewish kid from Baltimore, circa 1954 - might dart across the street to avoid."

Hittelön utlovas mellan 07.18 och 13.41
(don´t be late)
and bring me some sourflavored chicken
summan varierar mellan storleken på lovebunnies
och vikten hos enögda pirater
and I want some fries to go with that please!

Anekdot.

Laugh.
Laugh really hard.
Jag hade en Knasen klocka en gång i tiden.
För en prenumeration kan alla bli bra på.

Äcklet (jag är inte den första som skriver om det)

jag ser tillbaka på all skit som var så röd och rosa då jag tittar i min gamla loggbok och haha jag blir full av avsky och äckel och övermognad för jag kan inte tro att det är jag som har skrivit det där lekt liten prinsessa som har hittat sin blonda dumskalle till prins som är helt alldaglig och all magi är försvunnen men man kan inte bara köra ut honom som en strykarkatt för han har ingenstans att bo och man orkar inte hålla på för man bekostar redan någon annan välgörenhet så han får bo där i garderoben tills vidare men inte ens det för han nästlar sej tillbaka öppnar dörren och krälar på golvet och tar sej in i sovrummet och uppför sängen igen tillbaka till mej och värmen och jag ryser och mina fötter blir iskalla och jag vänder honom och ryggen och våndas men tänker på jobbet och mår mycket bättre och drömmer om någon annan innan jag somnar för när jag vaknar kommer jag aldrig ihåg vad mina riktiga drömmar handlar om och jag gnisslar tänder och gnyr i natten och det är kanske därför jag alltid somnar på bussen hem
nu har vi bott i det här spektaklet längre och längre och jag bara väntar på att lägga alla slantar på hög för att köpa mej loss ifrån djävulens kredit som bara ökar och ökar och jag hinner inte ikapp och jag har aldrig råd att köpa en egen boning och fan snart måste jag väl ändå tvingas till att ta csn lån men jag vill inte studera så jag får ta banklån även fast jag har skrivit i blod på att aldrig låna pengar som är så jävla äckligt att ha när man inte har och som bara mellanlandar och som jag aldrig får ta i för det går till nånting annat och jag måste betala av med det jag tjänar men nej jag är inte så fattig att jag köper nudlar och lättmjölk och wasa knäck och laddar med en jättegryta spagetti och köttfärs som mamma får laga som jag får frysa in och ha att ta av i en vecka för ravioli är singelkäk och det är jag inte
och man ska fira jul här och man ska fira nyhår här men jag vill vara där och där och inte hos den där mannen och den där ribbade gåsen och hennes lapande kattunge som är lika oskyldig som den ser ut och får mej att känna skuld och inte veta bättre fast jag vill någon annanstans och inte till nangijala eller fly in i mytologin för jag vill bara hem där minnesmärken är nerkörda i jorden och kaninerna svälter och flugor ligger döda i hela våningen och saker ligger på sin plats sen jag var en nyfödd ankunge och jag gillar det men jag tänker på tiden och vem som ska ta över och att det måste ändras ändå och så vidare och att det finns inget behov att av att bli uppfinnare eller charter turist utan bara sitta hemma och kolla teven och doppa grönsaker i gräddfilsdipp och ha roligt åt fula människor och sen somna som en och annan lycksalig jävel utan ett skit att kunna stå för och ännu mindre uträttat

I mind his eyes

Jag såg mej omkring.
Mina följeslagare hade serverats filéer.
Jag såg ner på min tallrik.
På en trasig liten laxbit.
Jag försökte visualisera en köttklubba in i fontanellerna på folk men jag visste inte hur man bar sej åt.
Jag frustade åt kamraterna jag aldrig pratade med och vänskapen jag gick miste om.
Jag vill ändå inte bli generalentrepenör.
Jag satte en fena i halsen.
Jag satte en påse till munnen.
Det var ingen som förstod vad jag ville i mina plastiga rop.
All this inhalin for nothin.
När allting faller divideras nerslaget av kalla trumhinnor.

Men jag kom över det och spräckte påsen.
Jag tror ändå inte på abstrakta omslagspapper.



Min skrynkliga far ser på ifrån ett parallellt fönster. Kaffekoppen spetsad med konjak. Ett minne att omfamna.

It´s a memory. Of a photograph. Of you.

Jag vet att min terapeut sa "ge inte upp" och river sönder min polaroidbild och "du hittar någon verklig"

Sorgografi (ett google-framkallat motiv)

Men ja, bilden är verklig det var jag som tog den, så med det kommer vissa tvivel. Det är bara en skiss. Det var några fotsteg som förföljde mej och det var inte mina. Så det var svårt. För han var bara en skugga och dom fångas ju inte lätt på bild, utan solsken. Saken var, att jag inte kände honom så jag kunde ju inte direkt fråga sådär utan vidare om jag fick fotografera honom. haha vilken galning skulle det vara! Så jag målade av honom där och knäppte bilden. Men den är väl lika verklig för det. Jag ville ju få honom på ett svartvitt foto och rama in och ha på mitt rum. Så jag kan kalla honom min äkta man för dom som frågar. Så jag inte är ensam när alla är i vardagsrummet.
Sen har vi ju det där djuret. En tiger eller en katt eller en häst eller en ko eller en orm. Äh det kan vara vadfan som helst, jag har aldrig sagt att jag målar bra. Men det är ett djur. Så mycket vet jag. Och jag kan säga så mycket som att den inte kom till skada under den här vässade blyertsdrömmen.

Bland återvinning och reklamavbrott

There is so much crap on the tv man. (vilken jävla analys)
We should take it to the beach and let seagulls pick on it. (vilken jävla filosofi)
Alla kablar. Tevens inälvor. Vilken massaker det skulle vara.
Problemet var, att jag hittade den här bilden och insåg; it has already been done.

knack knack. jag har ett manus här. kanske.

Jag borde skriva en bok men vad ska den heta och vad ska den handla om. Och jag kan ge förslag på det. Hoppas att vi kan komma överens.

Den kan heta nåt färgglatt som blå, cerise eller äggskalsvit och då kan den handla om hur världen är full med färger men sen att den kanske inte är det för alla ser olika och finns färg om alla varelser blundar egentligen och sen rycka på axlarna och föreslå att färg bara är nåt inbillat uppstiget från en snedtändning från LSD eller en allergichock från mejeriprodukter eller bomullsstrumpor - från vetenskaplig stånd.synpunkt.
Eller ska den bara handla om en naken brud som heter Dolores som har tre prostituerade katthonor med randiga svansar och lockade morrhår. Dolores och jag, det enda barndomsminnet vi har är de dåligt synkroniserade mupparna från teven. Annars lekte vi bara antennleken när vi var små för det kanske var tevebilden som var dåligt synkroniserad och inte mupparnas marinettrådar som då kanske inte ens fanns om nu så var fallet.
Billy boy sökte såna där kvistbollar på gatorna i San Francisco för han hade inte råd att köpa spelkulor av glas när Do-woop was around the corner.

Alright. Nu räcker det. I can go on forever. Tiden är knapp min vän (som är jag själv, baksidan, ryggan, framsidan av mej är ju en annan del) för många berättelser är redan skrivna. Och skulle jag skriva nåt ändå skulle jag bli refererad till, jämförd med, hänvisas till, vara kopian av, vara plagiat av.. alltid nån annan bättre, större bokjävel skriven av en akademikergrupp eller en sån där glasögon yuppie mobbad i skolan med tid för att observera och krafsa ner, få försprång och smälla igen hissdörrn låter mej springa i trapporna riva ner en tavla med kontorsmotiv förvilla mej i dubbelrummet och komma efter. Med en kopia i handen. Ger jag ut den hos nån annan blir det plagiat och möjligen rättegång och skadestånd.

Vilken soppa. Och ni undrar varför jag inte presenterar mej själv? Som ett puckobello (puckobello är ett fingerat namn reds.anm.) från portobelloroad (i verkligheten bor puckobello nån annanstans men han tycker gatunamnet klingar bra till hans sigill). Dessutom försöker vi hålla det här barntillåtet.

"The heart is a lonely hunter"

Last man standing

Lyrisk prosatext.
Prosadikt.
Prosaisk.
Eller.
Kalla det vad du vill.

Vad som vandrar hos en ensamvarg

Och jag sa

-Men du, det här är inte vad jag beställde.
Hon tog tillbaka sina mörknade gulor och kladdade till en omelett istället.
Blinkar för ångan ur kaffekoppen. Tunga dvalande ögon. Den motbjudande sumpen påstås komma från
El Salvadors översvallande bönplantage eller koffeinträd. Var nu bönor odlas ifrån.
Jag stjälper i mej och lämnar det överblivna gruset. Små pepparkornsögon tittar upp på mej, små yngel
i en bottennådd fiskdamm.
En motbjudande kopp kaffe.

-Tack älskling, det var väl inte så svårt sa jag med ett gudabenådat vanvördigt grin.
Jag tog ett bett i äggröran som en annan varg. För en gångs skull var den god ända ut i kanterna.
Min bordsgranne i andra båset smällde en fluga och sprätte iväg den åt mitt håll. Jag höll ett öga
på honom men han höll blicken stadigt riktad mot söder.
(Måste man hamna bakom framför och bredvid såna jobbiga jävlar?)
Jag börjar känna mej kväljd av denna sörja. Varje tugga är full av kycklingembryon och vemod.
Min servitris blänger onådig på mej, trotsig med naglar i klarlack. Jag tar mej igenom de
knastrande äggskalen; alla vet ju inte hur jag fick mat sist.
Och det är inte bara servitrisen, det är alla andra.

Jag tar mej hem och förstår inte varför jag somnar på tunnelbanan. Jag hade en trevlig dröm.
Den fyllde mej med tomrum. Det är väl så. Jag saknar det som aldrig kan bli igen och som ingen
annan minns. Förmodligen har det aldrig ens hänt.

Jag fick notan. Servitrisen övervakade mej. Jag drog min plånbok.
-Din signatur liknar ett EKG-tranksript.
Jag kommer inte sakna hennes skratt.

Jag tog mej för att läsa åtminstone baksidan på min självbiografi en gång.

Jag är så trött brukar jag säga. När jag menar det.
Och jag sa
-Livet är ett dimtäcke när jag tvingas gå upp.
Och jag svarade
-Det verkar vara ett liv att leva utan.
Trodde han inte att jag skulle hitta honom, där han dök med huvudet före ner i avgrunden,
där hans tårfyllda ögon reflekterade den blanka vattenytan.
En man som ingenting begrep, ändå 30 år fyllda. En nostalgisk skitgubbe som ingen bryr sej om eller tar med sej hem. Dörrhandtaget har lossnat till hans lägenhet. Kanske ringer han fastighetsägarens sekreterare och får veta att hon är svår att älska.

en grej to do för att fylla ut tomrum och vaakum

hoppas det här fyller mej med nå annat än tomrum innan jorden kommer invaderas av ett ufo som ser ut som ett stort rövhål som kommer börja prutta och förgifta världen. Ja jag vet att det här redan pågår. seså.

a) simma med vilda delfiner i Monkey Mia eller på Hawaii
b) ta dykarcertifikat


Monseiur Jaques Cousteau har öppnat ögena för mej om vilken vacker underbar mystisk värld undervattentillvaron är. och jag har inte ens läst hans böcker än, har inte pallat. men om delfiner har jag läst och VISSTE DU ATT delfiner och valar kommunicerar med rymdväsen och läser av ens aura? dom är ungefär som en modern jesus som offrar sej för människans synd eftersom dom är intelligentare än oss och befinner sej på en annan medvetandenivå och hjälper oss att hitta dit. under tiden underkastar de sej att bli fångade och jobba inom marinkåren och bli konserverade tillsammans med tonfisk.
skulle vilja simma med vilda delfiner som sagt och sen späckhuggare, knölvalar och blåval om man får chansen. det verkar som ett marint nirvana. haha. ren meditation utan lotusställning och isolering i ett indiskt tempel. ren skönhet.

"Aquariums, particularly marine mammal circus acts, are bound to disappear as the public is educated and revolts against it." - Jean-Michel Cousteau

Release me som Oh Laura men mest bilreklamen som visar. eller ja, släng in rädda willy som ett exempel när ungen står under valen när han hoppar ut i det stora blå. Dock, icke att förglömma, delfiner och valar är också djur; de nappar, de hugger, de dödar byten, de slåss, de bråkar, de våldtar, de spottar och fräser, de är lömska, de är egoistiska osv osv. samtidigt är deras goda sidor av ett mycket bredare sortiment än alla andra av jordens varelser. hur många vet till exempel vad altruism betyder?
(if you do or if you dont, I hope you dont feel enlightened.)

Just to prove to you their love for humanity,


Titta ikväll på Seinfeld för då ska George till att rädda en val. haha. lägligt. ja.

barskrapet bland nötskal och glasringar på bardisken till exempel.

[Privjet kak delah? Schårråshå spasiba. Kak skazat good luck pa russki? Udachi. Pakka!]

Thats right esses out där. den här immigranten (nää??) lär sej lite ryska påå fritiden som
är så praktiskt tom på fotbool, innebandy och hockey. det är en rysk Babelfish (så ska det vara) med en underläpp som kämpar mot gravitationslagen som ska vara så jävla åtråvärt i rumänien. nej jag kan inte skämta som robban gurrasson. hon låter mej smaka på rödbetssoppa och gulaschsoppa som smakar multen jord och gulasch. hon har färgat hår fast man ändå ser igenom och jag sa att hur tror du tomten skulle se ut om han färgade sitt hår och skägg kastanjerött??
hon har ett bärbart ryggstöd och limpor i väskan som är svagare än mina och ser något yngre och snyggare ut i smink när hon inte jobbar. jag har läst dostojevskij och om [dijavul]spelaren kolja rubashov, har hört talas om kafka och vet att det är många många hemlösa hundar som driver omkring i moskva och sover i tunnelbanan och att phoebes, i Vänner, stora kärlek var the guy med the glasses david som höll på med experiment i minsk.
som ni ser så förstår vi inte varandra fullt ut men vi har en gemensam nämnare. och vi kan bygga klossar ända upp i luften pga det. än så länge kan jag bara säga hej, hur mår du, fitta, balle och vilken fin färg du har på din tröja. än så länge talar vi i oförstånd. det enda bestående. haha. och hos såna människor vilja jag stanna för resten av livet.

This is the end (my friend) nevertheless..

Tagning I

- Öh du, ta om det där va?? Jag är pissnödig..!

shit också.. jag är snart tillbaka.
alright, vilken sida är vi på? jaja ett så klart, spela inte dryg fan böcker brukar ju oftast börja med sida nummer 10 eller 15, ibland 20. ja det här är annorlunda, I know. ett sketet handskrivet manus på en gratisblogg. men layouten är hälften av jobbet. jag fixar det, men se fan till att skriva nåt meningslöst och lättvindigt nu så sköter jag resten. vi är bara två som håller det här projektet igång, vi har inte tid eller råd med en större organisation så se för tusan till att hålla det simpelt och värdelöst. vi har bara tid med den här skiten nån timme per dag, vi har annat jobb att sköta och en hyra att betala och guldfiskar att mata.
startar det här i brist på annat (som man säger). Självterapi! kanske. i syfte att ventilera saker.
its mushy mushroom
puckobello from portobelloroad

Ett fallet löv från det forna släktträdet.
This is the schiznit(!)
En recension av min ändtarm. lets start this charade hypocrits;
It´s Puckobello, bitch!