I just dropped in, to see what condition my condition was in.

det var lite smålustigt, jag fick stora skärvan hos båda mina
tandläkare i blå dräkter med unga röster och obeprövade
rövarhistorier när dom berättade och höll mej i handen
eftersom disneybilden i taket var nerriven. mina tre kvinnliga
kirurger i samfärgade burkas sövde ner mej och dom var lugnet
före stormen och jag försjönk och stormen bedarrade eller drog
vidare för det var jisses vad min rumskompis krympte ihop till
tevens fyra kanaler.

som musen i ostfällan är jag lika dömd att misslyckas, att
försöka gå vidare till någonting annat. men vad är det man
säger om quitters när bakdörren hittas och blir insparkad
och boken man läser blir utan slut och man går förvirrad in
i solnergången, letandes efter de där läsglasögonen man fick
i souvenir från malta en gång i tiden.

det slutar eller börjar med att jag stirrar upp i taket. det är
inte ens becksvart. jag ligger där och bevittnar hur taktapeten
sakta krackelerar.

Adelaide my princess my australia

jag tror att jag tar och börjar i mitten av en mening
ni kan väl försöka hänga med

och jag försöker komma över de facto att min inneboende är en
hantlangare och min dementa farbror som längtar till phi phi
fast han är djupt förankrad i hemvisterna och barnen leker
paintball och jag önskar att jag kunde vara med som en riktig
pojke när min mor inte har råd med goshindo kurser. jag
känner för innerliga människor som väcker mej på bussen när
det är dags att kliva av och gentlemän som bär mina ölbackar
genom slumkvarteren och fäller ut sina mantlar över
vattenpölar.
jag började med förakt inför mina gamla getter med
knätofsnamn men jag blev kvar och undvek glasögon och
linjaler och labelmakers och därför tog mina vänner slut och ja,
jag har inga kvar. jag har alltid gillat ananasglass men har nyss
kommit på att det tar för mycket kraft det tar för mycket ork
för att avsluta den själv. jag försöker komma underfund med
hur man hänger upp en tavla med bara två händer och spik och
instrument. det är ju knappast tänkt att vara ett enmansjobb.
knappast tänkt som jonglering.
min mor liknar en grand danois och lagar pannkakor som en gud.
hennes hemlighet är vaniljsocker men det kanske jamie oliver
inte är helt främmande för heller. visst folk ska vara spetsiga i
kanten som broderade bordsdukar och kalla det vanillinsocker
innan dom vill kännas vid detta värdsliga recept min mor tror sej
så ensam om. det gör inte så mycket för hennes ego. hon kan
klara sej på spaghetti och ketchup i veckor. en överlevare.
vad jag älskar min mor.

jag hade föredragit koraller istället för orchidéer i mitt
hus. korallrev istället för rosrabatter. jag skulle inte ha
guldfiskar och ciklider och malar och tetror och
sjöhästar och sjöstjärnor och räkor i mitt akvarium. jag
ska ha hajar och delfiner och kaskelotter och sjöborrar
och bläckfiskar och sjölejon och havsanemoner i min
saltvattenspool. clownfiskar tycker jag också är roliga.

jag försöker gå vidare som en grönsak och ligger sömnlös och
drömlös. man försöker gå vidare och vill boka resor och köpa
nya kläder i för små storlekar och man lägger på luren i örat på
folk och sen på en själv och man sover hos kamrater men får ta
med sej packning och gasolkök och då hade man lika gärna
kunnat övernatta i prag.


jag ska nog ta och resa på mej och ta mej härifrån. lämna det här
grötet av dyra luncher med färdigrätter och tomatsoppa som
man mår så illa av och vita brödsnoddar med vitlökssmör och
kycklingspett kryddade med chili och ost. man blir trött på
havregryn och katrinplommon också men fräter inte så mycket
i halsen när man kommer hem och är full av blod och var och
stinker Död ur munnen. jag önskar att det var som att resa
utomlands som när man gjorde det med pappa och syskonen
och lämnade katten hemma under två veckor. när han satte en
strumpa eller sina händer över ens ögon och så fick man landa
med sitt pekfinger på jordklotet och bestämma vart man skulle
fara. det blev dyra resmål och pappa hade sista ordet för han
var vuxen sa han men iväg bar det.
den här gången vill jag resa med en ny vän, om jag hittar någon.
annars åker jag själv och får chans att bearbeta vissa fobier och
låtsas komma hem som någon annan för det som händer i
utlandet stannar i utlandet och ingen här vill egentligen veta
vem jag är, ingen här vill att jag förändrar mej.
man ska inte låtsas vara turist och gå promenadstråk och prova
på green curry chicken och klappa delfiner och fota med
engångskamera på oasis sea world eller lära grabben, lillbrorsan
fiska i huay yang efter en godnattsaga om den gamle och havet.
man ska gå till en barberare och bli rakad med köttkniv, man
ska sitta i sultaners knä och man ska bli spottad på av en kamel
och man ska gå barfota och inte i flipflops.
själv kommer jag nog följa lonely planet likt en manual likt en
roman. om jag inte hittar en följeslagare. en gatuhund eller
strykarkatt. så slipper jag känna mej helt utsatt och kan våga
mej på att sula melonkärnor i nacken på folk och inte vara rädd
för att klaga på snustorra mangos.

jag kommer att komma hem som en och samme man. min
reseskildring kommer aviseras, kritiseras och nedvärderas.
den kommer floppa. men då har jag fått ur mej allting och kan
bära min lilla svarta hatt med en lång blomma i filtret med
samma skrämselteknik som innan vingarna lyftes. jag är
fortfarande blek för jag letade efter skuggor; det är det enda
ställe där blåmusslor och hussnäckor och spiralstenar gillar att
gömma sej i. jag mötte småmän och brunetter och tillsammans
gjorde vi slag i saken och pantade tomflaskor, tatuerade
karpfiskar runt smalbenen som klängväxter runt grekiska
pelare, leka kemister bakom bardisken, vi följde spåren efter
kamelerna som vandrar söderut när för många turister vill
hyra deras tjänster. det var inget sällskap jag tog bilder av,
ingen grupp som jag porträtterade, inget brödraskap jag ville
utveckla eller behålla. jag var alldeles för deprimerad och
beroende av mej själv för att stå ut med lycka i plural.
därför tycker jag nog nu att man ska hålla sej till rutinerna i
alla fall. man ska sila sitt färska té från marknaden på
morgonen och man ska bli rånad i alla fall en gång och skylla sej
själv och sen skratta när man kommer hem till släkten och
man borde också bada i hotell bassängen för det är för kallt
och för långt med havet och öppna sandytor.

sen ska jag fortsätta, mot horisonten, som i sagor ska jag
försvinna i solnedgången. jag ska hoppa till olika öar som
supermario, jag hoppa från laos till sri lanka till malaysia
där jag bränner mej på en manet och ner till australien
och vinkar till aboriginerna som samlar redskap i bygden
och jag vilar mej på ayers rock innan jag drar vidare och
halkar på en skiva banan så jag for ut på en surfingbräda
ända ut i havet och får benet avklippt av en haj eller
valjägerska som heter Adelaide.

Appellation d`Origine Controlée

teven är i full gång och jag missar det ena med det andra och
vem fan är ansvarig att fylla på mitt glas! jag låtsas gå vidare
och tar upp min virkning där i min skinnlappsfåtölj. snart börjar
Våra sista jättar i insjöarna runt normandie och när skulle jag
boka resan till sydostasien! förmodligen nåt som aldrig blir av
även fast biljetterna är betalda och resväskan låst med ett sånt
där litet dagbokslås. jag hittar aldrig några frivilliga. jag har
några jag inte kan lita på men det räcker inte.
jag önskar att jag bodde på en vinodling. jag skulle trampa
vindruvor och dricka mej redlös på saften och spana ut över mina
gigantiska plantage. där skulle jag sitta. förmätet som ett och
annat slaktdjur. ja det hade i alla fall varit allt annat än - nej,
kackerlackor i new york är en myt - vinande drag i toalett tanken
och bläddrande kortlekar i örat mitt i natten och du, du får för
helvete se till att tvätta ansiktet idag! jag brukar moppa golven
ända ut i korridoren annars.

killer klockan eight

ta hand om dej och var säker. var så säker.

hm, nej i den där staden handlade man aldrig grönsaker.

man vände inte på stenar för dom var ruttna på insidan.

man hade bett om en ny basketkorg under tre valår. olika presidenter.

det var ordinärt. det var gatubarn. gatuhundar. gator. det var lite

av varje. jag hade nyss hittat honom i rännstenen. jag kände igen

honom på gluggen, gluggen under baskern. för han hade två.

vi hade uppstått. en rökridå. ingen hjälte trädde fram ur den,

ingen hjälte med en skönhet medvetslös i armarna. vi var röken.

men det tog ett tag och missförstånd föddes som desperata

spädbarn, rev oss i hasorna för att vi skulle ta över. ta på oss

ansvaret. så behandlar man inte gamla vänner och tre av tio

kom undan med lungsot.

det finns en ände. det finns inget slut på ändet. det finns i varje
generation, en käpp i varje hjul och en mask i vartenda äpple.
varför är det alltid motvind i sarajevo?
Vasilisa vet med sej att den eviga källan börjar tryta. plask och
infekterade havsdjur i levande vatten. man börjar glömma att
den finns och att det är en välsignelse. Vasilisa vill hålla föredrag
och skrapa lotter. leva den amerikanska drömmen.
hon är knappast utvald. hon är snarare dömd.