as with the manuscripts

(toss em, toss em up in the air)

det är som när man läser manus. ja man läser det här manuset med en kopp kaffe. och man får fler och fler ledtrådar och igenkännelser ju fler sidor man plöjer och till slut upptäcker man att man har varit på den här platsen i den här handlingen runomkring de här handdockorna. det är som de misstänka. inte som i filmen, kevin spacey var damn good men jag minns inte vad den gick ut på, att alla var misstänkta? men när du läser manus, så är det som att du är den enda som förutser alla andras drag och du sätter ut fällor bara för att få bekräftat att du har så redigt rätt. och en efter en klyver foten i björngallran. en efter en. den enda misstänkta är du för vart ska du placeras? du är ju den, den enda som kan dra tillbaka ett helt manuskript från produktion och korrekturläsning och bonniers förlag tack vare dina briljanta ..spådomar.

roadkill

här tar man och bokar en flight i ett försök att vara dekadent. i flera försök att skyla mina kalla axlar och låta filten täcka hela det fördärvade ursprunget. jag har låtit sälja mina tygdockor. och jag hade tre stycken som min mormor hade sytt för hand. jag köpte sockermunkar och pockettidningar. trallade gatan hem men hann ångra mej innan jag skulle kasta mej på sängen och äta mina sockermunkar och läsa mina pockettidningar. jag skulle aldrig ha gett upp mina överkultiverade små tygdockor. jag tog hand om en gråvitrandig katt en gång i tiden. hon var så söt och tjockpälsad och alldeles livstrött. jag gjorde det bästa jag kunde innan ambulansen kom dit. hon hade inte många sekunder kvar när jag lämnade det randiga stycket åt sej självt. jag undrade om jag kunde ha gjort mer när jag senare på kvällen följde min blaserade bok om vetegräs i sovalkoven. jag beslöt att skaffa en planta. skaffa en grönskande buske och vattna den och gödsla den och hålla den vid liv. jag skulle ju inte ha nån användning för den men tillsammans med nya gardiner och dukar och mattor i andra färger, så skulle jag ha mer att inte ha nytta för. det får inte plats i garderoben heller så jag har ingenstans att gömma mej. det ska komma att bli alldeles lagom urartat.

NowhereMan

18:37

min oljemålning jag köpte på den afrikanska bönmarknaden. den börjar blekna i kanterna. träramen har spruckit. färgerna drar sej tillbaka.

19:26

jag borde egentligen slänga den. bara knäcka duken över knäet, linda in den i en ICAkasse,
dumpa den i sopnedkastet. stänga luckan sen, för det luktar så illa och grannarna klagar.

21:01

jag kommer ihåg en lyckad fredagsafton. påskdagen och min moster hade vart och handlat
ägg och målarfärg för barn och vi satt i mitt kök skyddat med tidningspapper.

21:02

min moster fastnade för det där tavelmotivet. mycket för att hon slog huvudet i lerkrukan
med vatten som Mwanajuma balanserade på. det gick inte att se förbi längre.

22:48

inget att rapportera.

23:16

hungern sätter in. även törsten från livets källvatten i den där läckande lerurnan.
rent källvatten som aldrig blir gammalt eller dunstat.

23:19

jag minns än då bussen for förbi den där reklamskylten -89. paradiset är närmare än nio timmar bort.

23:20

den där frasen gav mej alltid lite panik.

23:48

tavlan har smält. bilden är en enda krämig indisk gryta.

00:00

Innan jag blir sövd, avslutar jag mina tacktal och tar avsked.

whatever,

Remember love

som det svarta fåret
är jag det fallna lövet från det forna släktträdet

det har jag inget emot
jag förstår att saker inte mals i samma köttkvarn

jag klättrar därför inte tillbaka till nästet

irritation
frustration
oförstånd ( det enda bestående )
verkar vara ett liv att leva utan

men hos såna människor, däremot,
vill jag stanna för resten av livet.

Remember love, sa hon. Yoko Ono.
Kommer du ihåg det?
Sånt vi andas in under täcket om nätterna.

old. very. old.

Last man standing

Jag Står Över Er Därför Ser Jag Ner På Er




I



- Det är finsk sill och egengjord majonnäs. Det går tyvärr
inte att krydda mer.

Jag suckar. Allting förändras verkligen. Att det ska vara så
svårt att få det gjort såsom hon alltid gjort den. Men hon
är lite för långt borta nu. Mamma. Älskade mamma.
Hon undrar när du kommer hem förresten. Tjata inte - när
det blir för verkligt drar jag öronen åt mej och in i astralt
resande.

Men så går det när man söker bekräftelse vid Konsums
manuella disk. Jag går diskret runtomkring och slickar på
äggen, sniffar på brödet. Skriver ner alla intryck. En övning
som ordinerats.
Trots det tickar klockan på och affären stänger som alla
andra. Men fortsätt ni att göra det ni aldrig gör. Ge mej i
alla fall det att lita på.
Ett av mina känslosvall i spiraler inom parentes.
Jag är full av såna här små knep.



II



Jag minns Elena och de vackra vårnätter vi spenderade i
rökiga lokaler garnerade med jukeboxar och biljardbord
och flipperspel. Du tappade mej på dansgolvet! röt hon
en gång.
Vad g j o r d e du?
Jag vet inte. Men hon hade alltid varit svår att tilltala.
Visst för att jag älskar rock n roll. Men jag uppskattar
även andra saker här i livet. Även om Elena gick upp i
rök när jag försvann bakom en krök.

Klaustrofob som jag är kallar jag mina fyra väggar i min
skraltiga boning för hemma. Det blir bara alldeles för
synbart när jag försöker anta form för att smälta in bland
andra. Jag går inte på stan heller. Sammanfattningsvis på
grund av bollplank och dålig energi. Även med min familj.
Jag finner mej skeptisk till att blod skulle vara tjockare än
vatten på nåt vis. Min familjs blodsband förbinder oss på
intet sätt.
När jag knackar på dörren efter mina års mellanrum slutar
deras samförstånd i oförstånd till slutlig avväpnad. Det går
nog helt enkelt inte att konfrontera mej med nånting. Jag
kom ihåg att jag tänkte när jag gjorde den senaste
hemvisiten hos mina föräldrar, att jag aldrig rörde taket
hemma hos mej.
Så vadsomhelst har väl egentligen kunnat utlösa min sjuka
åkomma. Men så på det senaste oanmälda besöket beslöt
jag mej för att inte ta några fler risker, den månaden, det
året. Och folk säger ta hand om dej nu. Jag har inte klippt
gräsmattan än.



III



"Ja, det var många papperskorgar", mindes han sin gamla
park.

Jag minns gärna saker. Jag kan aldrig glömma för att gå
vidare. Minnen är det enda konstanta i mitt liv. Kvinnor
kommer kvinnor går, vänner kommer vänner går, säg mej
det som består? Haha. Ibland väcker jag mej faktiskt till liv.
Det är alltid nåt när man kommit så här långt.
Nej, jag kan bara inte förmå mej själv till att börja på ett
nytt kapitel som det heter. Jag kan inte börja på en ny sida,
vända nytt blad, fläcka ner nånting i min väg. Obruten mark.
Skriker (i n k r ä k t a r e!!!)

En gång försökte jag till exempel att vara trevlig och
harmonisk mot mina medmänniskor. Jag satt och sände ut
goda tankar till flera stycken.
Det var en tonårstjej med svarta lockar och vitmålat ansikte.
Hon fotade sej själv på bussen. Tre bilder. Fem. Tio. Hoppas
hon blir nöjd, tänkte jag. Sen var det en tvåbarnsmamma
med rullande tummar trots ungarna i famn. Jag la märke till
att hon nog ville röka.
Så jag tänkte att det var synd att man inte kunde öppna
fönstrena i bussen. Och så tycker jag förstås synd om dem
som betalar kontant när de åker. det låter så utsvultet då.
Jag lider med dem tills de sätter sej.


IIII



Ta hand om dej nu. Ja, det går bra nu. Med rännskita i
byxan. Så jag behöver inte höra att jag är en gåta för dej.
- Kolla med facket. Jag tror dom har koll. Jag var fortfarande
rolig på den tiden. Nuförtiden är det mycket enklare att säga
upp mej.
Simpelt faktiskt. Mitt oengagemang hinner ikapp dej. Som
när mina föräldrar skickade mej på scoutläger när jag var
liten. Men dom visste väl inte bättre. Jag missade karriärtåget.
Så jag somnade på tunnelbanan på väg hem. Vaknar upp.
Omgiven av nördar. Jag blänger argt, men diskret som
vanligt, på han mittemot mej. Hans tunga ögonbryn och glesa
nackhår. Stal du mina tankar? Våldtog du min handling? Oron
att jag inte fått behålla min dröm för mej själv fick mej att
vakna ur en blunder utan munsköljning.
Långa knän som stöter emot mina. En uppfläkt jakttidning.
Kameleont i kakiskjorta och kakibyxor. En trutmun i kall
nyans och fallna ögon. En sned tå i sandaler. Jag suckar
genom den reflekterande fönsterrutan. Vill bara sanera
hela jävla vagnen. Och sen hem. Samma väg. Motsatt håll.
Samma spår.
Upprivna sår.
Morgonpendlare på väg till jobbet, som jag själv, stöter
på bäst före partyprissar och partypinglor på väg hem till
sänghalmen. Jag brukar fortfarande skymta Tonia bakom
allt suddat smink när hon vaknar till vid slutstaionen och
vinglar av.
Så kom det en vind och hon försvann bakom en grind.



IIIII



Vad kan jag säga?
Vissa andetag, vissa hjärtslag, upphör aldrig.
The heart is a lonely hunter by Carson McCullers.
En sanning. En kommentar. Det är allt jag har kvar.

come down! take my place..

en liten tillbakablick

Månen vänder sitt ansikte
ljuset tvingar mej till mötes


Missbruk om en vacker höstkväll
ost och viner i lagrade driver


Vi kommer aldrig dansa igen
så som du såg ut ikväll


Falna andetag bakom immiga fönsterglas
två alvedon mot spända överkäkar


Vad river inte runt i mina celler
som en trasig LP-skiva


Glöm inte att tacka och kliva ner från scen
det värsta är när folk inte slutar i tid




Nu har jag glömt att rangordna det här poesipusslet.

bananskal också! kaviarn utanpå, italienska fiskägg

inte missförstådd. inte alls. men knappt hörbar. jag hinner inte
duscha mellan tagningarna men reklamen är lätt att följa och
inte känna igen. det körs samma vändor varje dag men inte
nåt som dyker upp på min inköpslista.
när jag blir filmad tittar jag alltid åt höger eller vänster, som
om jag har pebbles under trampdynorna, skramlar runt där
i sparbössan. jag vakar. klättrar upp i mitt skyddstorn i
vandringskängor som Timotej hade på fotbollen i gympan.
alla lagkamrater sprang som gnuer i strejk och kabalik upp
i väggarna när tjuren dundrade fram i lokalen. vi har länge
målat plakat att det är en värdelös särdelning med bara en
klass i taget - mastodonten vinner alla hemmamatcher!

reklampaus

a french toast on the side by side

jag går till sängs men innan dess hoppas jag och jag vet
inte hur många gånger på väggen dit som jag drar mej
i skägget och tar i trä. jag vet imorn att jag köpa mej en
bössa och slänga emils träkolv i brasan och plocka den
där förbannade gripen.
(jag vet att jag kommer dö här ute)
dra filten över huvudet på mej men dont you dare come
back and turn off the lights! jag är nog fast i mitt skrymsle
som jag är jag. omgiven av väggar och Lindqvarnstavlor
med mormor nånnas ljuskrona högt högt där uppe i skyn,
svajar i den där ståltrådslianen.

jag går till den lokala puben, införskaffar mjölk och vodka
och en limekvist. öppnar ett brunt paket och blir glad över
innehållet. jag har några samtal att invänta också. så jag slår
mej ner lagom till middagen och knäcker några öl,
inväntar tolvslaget.

ge mej ett momentum, att få komma till ro.

jag är ett körsbär
jag är ett körsbär

conan o´brien = woody woodpecker (haha!)



sammanhängande dravel. man sitter ner i andakten med de där korsbetecknade tegelstenarna framför sej och tittar upp under organistens pianokjol. utanför trummar ett stycke mockinbirds bland ett knippe trekvartsfötter.
- hon är din förstfödda dotter Dakota. och hon vet skrymslen där folk slavar på druvodlingar och får passa sej för bärförtjusta skogsnallar, där djungeln inte har nån lag, där folket överlever på frukt och frukt i drivor.
dess händer är torra och spröda. som skör drivved. punktlig som stämpelklockan på tändstickebolagen. huden delar och överlägger sej som rynkor och norgefjordar runt ögon och munnar. den här unge nordiske mannen lär sej att bygga broar. bygga broar över fästen och järnridåer på teaterscener av strålkastare och fördämningar med forsränningar likt rytande lejon. oh, denne vackre man med hans gröna oliver och exotiska vildko! vilken soppa börjar jag inte bygga med citronkvistar och knapriga buljongtärningar.. vilken smak ska jag inte glömma en sensommar -97 bland palmer och nyare, fräschare ingredienser? säsongsbetonade! jordgubbar! minibananer! cocoshalvor som är så svåra att åstadkomma! kanske med hjälp från tv shops allehanda mångprylar om bartendern är upptagen med att komma på nya färglösa drinkar medan coctailboken är doppad och ligger och flyter i white russian.
- hala sej ner nu från denna hala späda björkkvist!
- det är en gaelisk rönn, din förtalare!
- vilken skepnad denna iriska enhörning nu än har tagit, kom ner för jösse namn till våra inhemska dadelvåfflor och lämna sagodjuret åt turkarna.
- tar man på hennes horn så lämnar vi vårtorna och ogräset som skyler skalbaggar och tussilagos och tranor som räven klampar på.
- jaktsäsongen är över för tredje gången i år! hästarna är oroliga och omotionerade, de måste ju ut i alla fall. det nöjer sej inte med att klättra upp på en barkbit som du gör och vänta på röda fältjackor och svarta sammetshjälmar och vita veckade byxor.
- glöm inte de välpolerade lackstövlarna! jag skulle gärna slippa åsynen av den stackars tranan men slår hellre vad om en kyckling en vildkanin. ingen betalar för fjädrar på stjustjärniga coffee shops!

(Ibland önskar jag att det var jag som satt där med ett putsat rött äpple i näven och en bit mustig äppelcider i kinden med den där gröna kanotformade filterhatten på pallet. jag skulle sitta där i mina trikåer och mockasiner och läsa en serieblaska. han trettio fot iväg från mej spänner sin knarrande båge och vässar sin kalkstenspil med röda vingklippa tuppvingar.)

"Glittertind är ett förbaskat välförtjänt namn på en silverhöna!"

Drömmar

drömmar. några drömmar som fick mej att vakna till och vända mej om halvannan timme under nattens gång.

ett
vi går igenom en musikal, en allsångsmusikal, folklig, går hem i alla stugor, tränger igenom alla ventiler, får folk att skutta i takt på gator och torg. liknar high school musical utan åldersgräns eller nån form av grease; alla brudar är gråpermanentade sandys, alla grabbar en svartklädd danny boy. alla sjunger med i låtkören, lyrics från celine dion och diverse disney filmer. det finner jag "a tad odd". vi sitter flera stycken i en vattenbassäng, en i lotusställning för det är ledaren och vi resten i skräddaren. vi får några småstenar och mynt för stenarna tar fort slut. men det går lika bra med tiokronor och femtioöringar. ledaren eller huvudpersonen börjar messa några lugna favoriter lyrics och vi har alla vatten upp till näsan och sitter där i vattnet med de här kronorna och småstenarna lagda runt våran sittställning nästan som en cirkel, och börjar meditera i några minuter.
(här vaknar jag faktiskt till i min säng av att jag ligger på rygg med benen i skräddarställning.)

två
jag håller som bekant på att leta efter passande lyabyten och det tar väl upp en del av min tid och även mitt sovande tillstånd. jag får nys på en lägenhet i haninge så visst jag åker dit för att titta på den. det första som slår mej är den mörkbruna nästan heltäckande lådan till utstickande balkong över porten. glipan mellan balkongräcke och balkongtak är så låg att man bara kan sticka ut huvudet för att njuta av nån sorts utsikt för det är i alla fall grönt runtomkring.
hyresgästen visar sej vara matthew mcConnaughey, på tal om ingenting då jag aldrig har favoriserat hans anlete. näe, han ser ut som en fullblodshingst på anabola slash larry flynt. men här i drömmen var han faktiskt acceptabel. riktigt acceptabel. så han visade mej runt och upp till lägenheten. det lustiga var att hans lägenhet var den enda lägenheten i hela fastigheten, i hela porten. obehaget krälade runt som maskar under mina fötter. för vem har port och hiss och knarrig flerstegstrappa upp till bara en lägenhet..
hursomhelst, det slutade med att han tog mej på ett biljardbord nere i lobbyn innan det blev för uppenbart att jag hade blivit blåst och han började bli farlig som i en thriller med en titel Ont Uppsåt eller nåt liknande. men nu skiljdes vi ändå inte åt som tomhänta.


tre
jag sitter i bilen med min styvfar och min mormor och min faster. vi åker i bil till brommaplan. de ska lämpa av oss där vid tunnelbanan för jag och hon bredvid mej hade tänkt oss att träna på friskis och svettis. bara det att min kroppsliga temp är nära kokpunkten och jag sitter i den där saunan till bil och säger att jag inte kan träna för åhhh jag tror jag har feber varpå min vapendragare blir irriterad.
(jag hade nog feber på riktigt under den här natten, vaknade till flera gånger av att jag var väldigt varm och ställde sen in mitt arbete för dagen då jag kände mej febrig ända till soluppgången och fick lov att svälja en ipren.)

fyra
här handlar det om nån sorts tjuv, en knyckande parasit som åker i en stulen bil längs dalaskogarna på var sida om motorvägen. han har stulit en sällsynt liten fågel, en vit trana med vackra vingar. en gravid fågel med ägg i magen. plötsligt så vurpar våran tjuv med sitt fjäderfä i diket. våran tjuv kvicknar snart till men dock inte hans lilla trana som han håller i ett struptag. han håller örat mot fågelbröstet för att höra om den bara är medvetslös. han har svårt att höra med dom där stora öronen på ett litet fågelbröst och han får en riktigt bra idé och vrider sånär nacken av fågeln eftersom han ändå bara är ute efter äggen.
så tja, han plockar ut dom och fortsätter till fots. på vägen passerar han flera vägskyltar och snurrar dom som lyckohjul för att förvilla polisen. han viker av ifrån vägen och trampar in i skogen. av nån anledning får han tag i en kanin och sprättar upp dennes mage för att placera in äggen där som ett bra gömställe. han går sen där med kaninen, håller i öronen så baktassarna släppar i marken som ett snuttedjur. sen stannar han och börjar gräva ett hål för att kasta ner kaninen för att skaffa nytt transportmedel för att sen komma tillbaka, gräva upp kaninen och sticka därifrån. förhoppningsvist ska det gå snabbt och vara en harley han ryker iväg med.
så han står där och gräver det där hålet och kastar ner vildkaninen och ska till att gräva igen öppningen. så tittar han upp för han känner sej avbruten av nånting. han tittar alltså upp och hans blick möter en lång radda av vilda tecknade småkaniner och harar som stampe och femman i den långa flykten. de ser förbannade ut. våran tjuv hinner tänka att kaniner gillar att gräva men antagligen inte att själva bli nedgrävda.