old. very. old.

Last man standing

Jag Står Över Er Därför Ser Jag Ner På Er




I



- Det är finsk sill och egengjord majonnäs. Det går tyvärr
inte att krydda mer.

Jag suckar. Allting förändras verkligen. Att det ska vara så
svårt att få det gjort såsom hon alltid gjort den. Men hon
är lite för långt borta nu. Mamma. Älskade mamma.
Hon undrar när du kommer hem förresten. Tjata inte - när
det blir för verkligt drar jag öronen åt mej och in i astralt
resande.

Men så går det när man söker bekräftelse vid Konsums
manuella disk. Jag går diskret runtomkring och slickar på
äggen, sniffar på brödet. Skriver ner alla intryck. En övning
som ordinerats.
Trots det tickar klockan på och affären stänger som alla
andra. Men fortsätt ni att göra det ni aldrig gör. Ge mej i
alla fall det att lita på.
Ett av mina känslosvall i spiraler inom parentes.
Jag är full av såna här små knep.



II



Jag minns Elena och de vackra vårnätter vi spenderade i
rökiga lokaler garnerade med jukeboxar och biljardbord
och flipperspel. Du tappade mej på dansgolvet! röt hon
en gång.
Vad g j o r d e du?
Jag vet inte. Men hon hade alltid varit svår att tilltala.
Visst för att jag älskar rock n roll. Men jag uppskattar
även andra saker här i livet. Även om Elena gick upp i
rök när jag försvann bakom en krök.

Klaustrofob som jag är kallar jag mina fyra väggar i min
skraltiga boning för hemma. Det blir bara alldeles för
synbart när jag försöker anta form för att smälta in bland
andra. Jag går inte på stan heller. Sammanfattningsvis på
grund av bollplank och dålig energi. Även med min familj.
Jag finner mej skeptisk till att blod skulle vara tjockare än
vatten på nåt vis. Min familjs blodsband förbinder oss på
intet sätt.
När jag knackar på dörren efter mina års mellanrum slutar
deras samförstånd i oförstånd till slutlig avväpnad. Det går
nog helt enkelt inte att konfrontera mej med nånting. Jag
kom ihåg att jag tänkte när jag gjorde den senaste
hemvisiten hos mina föräldrar, att jag aldrig rörde taket
hemma hos mej.
Så vadsomhelst har väl egentligen kunnat utlösa min sjuka
åkomma. Men så på det senaste oanmälda besöket beslöt
jag mej för att inte ta några fler risker, den månaden, det
året. Och folk säger ta hand om dej nu. Jag har inte klippt
gräsmattan än.



III



"Ja, det var många papperskorgar", mindes han sin gamla
park.

Jag minns gärna saker. Jag kan aldrig glömma för att gå
vidare. Minnen är det enda konstanta i mitt liv. Kvinnor
kommer kvinnor går, vänner kommer vänner går, säg mej
det som består? Haha. Ibland väcker jag mej faktiskt till liv.
Det är alltid nåt när man kommit så här långt.
Nej, jag kan bara inte förmå mej själv till att börja på ett
nytt kapitel som det heter. Jag kan inte börja på en ny sida,
vända nytt blad, fläcka ner nånting i min väg. Obruten mark.
Skriker (i n k r ä k t a r e!!!)

En gång försökte jag till exempel att vara trevlig och
harmonisk mot mina medmänniskor. Jag satt och sände ut
goda tankar till flera stycken.
Det var en tonårstjej med svarta lockar och vitmålat ansikte.
Hon fotade sej själv på bussen. Tre bilder. Fem. Tio. Hoppas
hon blir nöjd, tänkte jag. Sen var det en tvåbarnsmamma
med rullande tummar trots ungarna i famn. Jag la märke till
att hon nog ville röka.
Så jag tänkte att det var synd att man inte kunde öppna
fönstrena i bussen. Och så tycker jag förstås synd om dem
som betalar kontant när de åker. det låter så utsvultet då.
Jag lider med dem tills de sätter sej.


IIII



Ta hand om dej nu. Ja, det går bra nu. Med rännskita i
byxan. Så jag behöver inte höra att jag är en gåta för dej.
- Kolla med facket. Jag tror dom har koll. Jag var fortfarande
rolig på den tiden. Nuförtiden är det mycket enklare att säga
upp mej.
Simpelt faktiskt. Mitt oengagemang hinner ikapp dej. Som
när mina föräldrar skickade mej på scoutläger när jag var
liten. Men dom visste väl inte bättre. Jag missade karriärtåget.
Så jag somnade på tunnelbanan på väg hem. Vaknar upp.
Omgiven av nördar. Jag blänger argt, men diskret som
vanligt, på han mittemot mej. Hans tunga ögonbryn och glesa
nackhår. Stal du mina tankar? Våldtog du min handling? Oron
att jag inte fått behålla min dröm för mej själv fick mej att
vakna ur en blunder utan munsköljning.
Långa knän som stöter emot mina. En uppfläkt jakttidning.
Kameleont i kakiskjorta och kakibyxor. En trutmun i kall
nyans och fallna ögon. En sned tå i sandaler. Jag suckar
genom den reflekterande fönsterrutan. Vill bara sanera
hela jävla vagnen. Och sen hem. Samma väg. Motsatt håll.
Samma spår.
Upprivna sår.
Morgonpendlare på väg till jobbet, som jag själv, stöter
på bäst före partyprissar och partypinglor på väg hem till
sänghalmen. Jag brukar fortfarande skymta Tonia bakom
allt suddat smink när hon vaknar till vid slutstaionen och
vinglar av.
Så kom det en vind och hon försvann bakom en grind.



IIIII



Vad kan jag säga?
Vissa andetag, vissa hjärtslag, upphör aldrig.
The heart is a lonely hunter by Carson McCullers.
En sanning. En kommentar. Det är allt jag har kvar.