Lyrisk prosatext.
Prosadikt.
Prosaisk.
Eller.
Kalla det vad du vill.
Vad som vandrar hos en ensamvarg
Och jag sa
-Men du, det här är inte vad jag beställde.
Hon tog tillbaka sina mörknade gulor och kladdade till en omelett istället.
Blinkar för ångan ur kaffekoppen. Tunga dvalande ögon. Den motbjudande sumpen påstås komma från
El Salvadors översvallande bönplantage eller koffeinträd. Var nu bönor odlas ifrån.
Jag stjälper i mej och lämnar det överblivna gruset. Små pepparkornsögon tittar upp på mej, små yngel
i en bottennådd fiskdamm.
En motbjudande kopp kaffe.
-Tack älskling, det var väl inte så svårt sa jag med ett gudabenådat vanvördigt grin.
Jag tog ett bett i äggröran som en annan varg. För en gångs skull var den god ända ut i kanterna.
Min bordsgranne i andra båset smällde en fluga och sprätte iväg den åt mitt håll. Jag höll ett öga
på honom men han höll blicken stadigt riktad mot söder.
(Måste man hamna bakom framför och bredvid såna jobbiga jävlar?)
Jag börjar känna mej kväljd av denna sörja. Varje tugga är full av kycklingembryon och vemod.
Min servitris blänger onådig på mej, trotsig med naglar i klarlack. Jag tar mej igenom de
knastrande äggskalen; alla vet ju inte hur jag fick mat sist.
Och det är inte bara servitrisen, det är alla andra.
Jag tar mej hem och förstår inte varför jag somnar på tunnelbanan. Jag hade en trevlig dröm.
Den fyllde mej med tomrum. Det är väl så. Jag saknar det som aldrig kan bli igen och som ingen
annan minns. Förmodligen har det aldrig ens hänt.
Jag fick notan. Servitrisen övervakade mej. Jag drog min plånbok.
-Din signatur liknar ett EKG-tranksript.
Jag kommer inte sakna hennes skratt.
Jag tog mej för att läsa åtminstone baksidan på min självbiografi en gång.
Jag är så trött brukar jag säga. När jag menar det.
Och jag sa
-Livet är ett dimtäcke när jag tvingas gå upp.
Och jag svarade
-Det verkar vara ett liv att leva utan.
Trodde han inte att jag skulle hitta honom, där han dök med huvudet före ner i avgrunden,
där hans tårfyllda ögon reflekterade den blanka vattenytan.
En man som ingenting begrep, ändå 30 år fyllda. En nostalgisk skitgubbe som ingen bryr sej om eller tar med sej hem. Dörrhandtaget har lossnat till hans lägenhet. Kanske ringer han fastighetsägarens sekreterare och får veta att hon är svår att älska.
-Men du, det här är inte vad jag beställde.
Hon tog tillbaka sina mörknade gulor och kladdade till en omelett istället.
Blinkar för ångan ur kaffekoppen. Tunga dvalande ögon. Den motbjudande sumpen påstås komma från
El Salvadors översvallande bönplantage eller koffeinträd. Var nu bönor odlas ifrån.
Jag stjälper i mej och lämnar det överblivna gruset. Små pepparkornsögon tittar upp på mej, små yngel
i en bottennådd fiskdamm.
En motbjudande kopp kaffe.
-Tack älskling, det var väl inte så svårt sa jag med ett gudabenådat vanvördigt grin.
Jag tog ett bett i äggröran som en annan varg. För en gångs skull var den god ända ut i kanterna.
Min bordsgranne i andra båset smällde en fluga och sprätte iväg den åt mitt håll. Jag höll ett öga
på honom men han höll blicken stadigt riktad mot söder.
(Måste man hamna bakom framför och bredvid såna jobbiga jävlar?)
Jag börjar känna mej kväljd av denna sörja. Varje tugga är full av kycklingembryon och vemod.
Min servitris blänger onådig på mej, trotsig med naglar i klarlack. Jag tar mej igenom de
knastrande äggskalen; alla vet ju inte hur jag fick mat sist.
Och det är inte bara servitrisen, det är alla andra.
Jag tar mej hem och förstår inte varför jag somnar på tunnelbanan. Jag hade en trevlig dröm.
Den fyllde mej med tomrum. Det är väl så. Jag saknar det som aldrig kan bli igen och som ingen
annan minns. Förmodligen har det aldrig ens hänt.
Jag fick notan. Servitrisen övervakade mej. Jag drog min plånbok.
-Din signatur liknar ett EKG-tranksript.
Jag kommer inte sakna hennes skratt.
Jag tog mej för att läsa åtminstone baksidan på min självbiografi en gång.
Jag är så trött brukar jag säga. När jag menar det.
Och jag sa
-Livet är ett dimtäcke när jag tvingas gå upp.
Och jag svarade
-Det verkar vara ett liv att leva utan.
Trodde han inte att jag skulle hitta honom, där han dök med huvudet före ner i avgrunden,
där hans tårfyllda ögon reflekterade den blanka vattenytan.
En man som ingenting begrep, ändå 30 år fyllda. En nostalgisk skitgubbe som ingen bryr sej om eller tar med sej hem. Dörrhandtaget har lossnat till hans lägenhet. Kanske ringer han fastighetsägarens sekreterare och får veta att hon är svår att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar