mama said son; he's goodlookin.

precis en sån jag ville ha honom som. en filur på andra sidan nätet om det var en anstalt eller glas genom bilrutan eller aquarium med sjöhästar och sjölejon om man var romeo och julia eller rakt föröver om man var kapten eller motsatt figur om man hade en heltäckande spegel. nej långt ifrån. men vi var mittemot varandra och hade problem med urskiljningen. som när man stirrar in i en tavla för länge och alla kantar suddas ut och färgerna smetas in i varandra.

du kanske vet vem jag talar om men jag har inte ens pratat med honom. inte sådär rakt ut och till, från kött till blod. en kinesisk flicka, Pang-Mei, hade lovat lära mej telepati för min bibliotekarie sa att telepati var made in china. det var allt förresten. även vissa blygsamma människor. än så länge kan man bara programmera in fem fraser och tio tyska svärord i dom sa hon. men då tyckte jag att hon spånade och tillslut bara spårade ut helt enkelt. det var droppen kan man säga. Pang-Mei låtsades inte förstå vad jag berättade trots att det var JAG som inte förstod henne och hennes kinesiska lika bra som bill murray förstod grannlandets hotell lobbys.

vad hände sen.. ja man hittade väl nåt gemensamt och angenämt som båda kan dra paralleller från och utgick ifrån det. men fortsättningen får man hitta på själv för att komma längre fram och samtidigt hålla rak kurs. jag plockade upp lite saker på den där vägen och kastade ut bananskal och fimpar och han nickade och tyckte att jag hade en poäng i min jämvikt. det var fantastiskt vilken korrespondens.

sen lärde jag mej andas ut i vatten för en stund. andas in gick inte lika bra. men ett steg i taget och går det ena så går nog det andra. jag låg och lurpassade i vattenbrynet och väntade på att bli avslöjad och ertappad. jag hade kommit på mej själv flera gånger med att svara i telefonen och låsa upp ytterdörren och och tömma kattlådan. hoppas det bara var jag som uppfattade och registrerade det där beteendet och de där invanda vanorna. jag struntade i behoven och gjorde saker som måste göras för jag köpte eko mjölk också, men det var ändå fel och jag skulle ha låtit allting torrkoka och ringt larmtjänst istället.

men charaden fortsatte och blev en shakespeare pjäs som var lite bakslug och fnissade bakom ridåerna och stjälpte omkull kulisserna när ingen såg eller vände ryggen. men det var välskrivet och manusförfattaren fick mycket beröm för sin gåsfjädrade reservoarpenna. man var på väg mot ett förmodat storslaget och kanske glatt slut såsom han smilade upp sej när han färgade varje kapitel i regnbågens alla färger.

vi vet att vinden vänder och löven faller och snön singlar och regnet droppar och tårar fälls och fötter snubblar och skallar krockar och benbrott leder till gips och autografer och avundsjuka. jag blev fälld naturligtvis. tacklad och avslöjad på samma gång och tappade ett glas med ganska avslagen sockerdricka i golvet. det är sånt som händer och sånt som kan undvikas men vad fan gör jag när jag ser en blond hästsvans och polska ögon under en gulnad halmhatt och i snedsydda crockerjeans. jag säger hej.

sen blev det tyst ett tag och vi vet inte riktigt vad som hände. jag gick till tobak under tiden och köpte laktritsstänger och en packe blaskor. men inte nog med det, jag gick till superlivs och tog tändstickor, kikare, glasögonfodral och ett survival kit. jag visste ju inte hur länge den här isolationen skulle vara och inom hur långt område den sträckte sej. jag gick till domare Bengtsson som min far känner så väl men jag kunde inte få ett besöksförbud utfärdat av mej själv mot mej själv. det var synd. då hade jag vetat radien av min trygghetszon.

det är köttbullar med rotmos och sillsallad och kanske en tomat slicad vid sidan om med örtsalt överstrött. jag måste äta och jag måste tugga och jag måste svälja och jag måste tvinga i mej. jag har en ostämd gitarr hemma som han skulle hjälpa mej med och jag har en massa snuspåsar som inte vill slängas. dom sitter som dartpilar i väggen. han skickade mej en massa låtar och jag visste inte vad dom betydde så jag googlade varenda en. jag skrapade rent på tallriken och åt maten kall.

jag fick bröstsmärtor runt tolv på natten. jag blev rädd och ängslig. men det landade när jag kom på att jag inte är så gammal än. det är ingen hjärtinfarkt. ingen stroke. ingen hjärtattack. eller om det är samma sak och bara omskrivningar. det spelar ingen roll för jag har det inte och jag somnar om och drömmer förstås om det här eller nånting annat som går igenom och kolliderar men kommer oskadd ut på andra sidan när jag vaknar på rätt sida.

samtidigt ser man ljus och granbarr och två kottar och en liten miserabel ängel. och man saknar alltid nånting annat. och det driftar iväg och sätter luft i segeln och blåst mellan tårna och man lyfter och man kanske landar nånannanstans och är tom i bakhuvudet och gillar andra saker nu men är torr som drivved och är lätt att bryta. man släcker brasan med sprit men brinner upp på bålet i tvångströjan man själv har sytt och tillverkat men glömt patentera. så man är tvungen att hoppa i sjön och svalka av sej och inte bli anklagad för plagiat.

han ser fortfarande bra ut och han gillar nyduschat hår som jag får torr hårbotten och en kliande skalp av. men han gillar hattar förstås och där kom jag lindrigt undan förutom när man är inomhus och det är djur- och barnvagnsförbud. jag börjar lära mej polska och franska fraser och tyska svärord och äntligen har jag kommit nånstans och en bra bit på vägen och vi kommunicerar på ett helt annat sätt.