It´s a memory. Of a photograph. Of you.

Jag vet att min terapeut sa "ge inte upp" och river sönder min polaroidbild och "du hittar någon verklig"

Sorgografi (ett google-framkallat motiv)

Men ja, bilden är verklig det var jag som tog den, så med det kommer vissa tvivel. Det är bara en skiss. Det var några fotsteg som förföljde mej och det var inte mina. Så det var svårt. För han var bara en skugga och dom fångas ju inte lätt på bild, utan solsken. Saken var, att jag inte kände honom så jag kunde ju inte direkt fråga sådär utan vidare om jag fick fotografera honom. haha vilken galning skulle det vara! Så jag målade av honom där och knäppte bilden. Men den är väl lika verklig för det. Jag ville ju få honom på ett svartvitt foto och rama in och ha på mitt rum. Så jag kan kalla honom min äkta man för dom som frågar. Så jag inte är ensam när alla är i vardagsrummet.
Sen har vi ju det där djuret. En tiger eller en katt eller en häst eller en ko eller en orm. Äh det kan vara vadfan som helst, jag har aldrig sagt att jag målar bra. Men det är ett djur. Så mycket vet jag. Och jag kan säga så mycket som att den inte kom till skada under den här vässade blyertsdrömmen.