stranded fairytale

Jag ska skriva en saga.

En saga om måsar och skattkistor och gröna palmer och vackra tropiska öar och turkost vatten och vita sandbyar. Titta. Jag har redan börjat. Jag sitter

och skriver den på en porch på en landremsa med halmhatt och men det är för varmt för en rutig skjorta och blåa snickarbyxor. Jag har simfötter och är väderbiten och fångar min egen fisk. Jag undviker stingrockor eftersom dom stack den där krokodilmannen i hjärtat. Jag silar saltvatten i en gammal nylonstrumpa som jag hade innan jag blev ett barfotabarn. Måsarna cirklar och cirkulerar och skiter aldrig på mej och insekterna krälar någonannanstans och kannibalarna finns på andra sidan ön. Frid. Fröjd. Det ska väl sitta i samma mening.

Jag har en hängmatta och en kokonötshydda och tar tillvara på regnvatten när det kommer och tvättar inte håret varje dag - det blir för sprött. Jag har böcker med mej. Jag skriver egna också. Jämför. Vi talar inte samma språk, jag gillar inte tuggtobak och simmar bredvid delfiner och sköldpaddor. Jag kramar bläck ur bläckfiskarna och lånar häftstift från blåsfiskar. Jag spelar john denver och melanie kafka på gitarren som jag snickrat ihop av en urgröpt melon, bambuskott och nylontrådar från den andra strumpan av paret.

Jag är ingen ny Crusoe, jag smäller ihop boken och morsan lagar flygande jacob vid spisen och jycken måste ut och kissa och kaninerna ska ha skiva morötter. Dessutom måste jag flytta mej från datorn och hinner inte spara. Tar väl en 3 alvedon sådär halvt omedvetet eftersom jag är sjösjuk och har fått solsting av någon anledning.

Jag hoppas inte att det här inlägget har betytt nånting för dej. I sånna fall ber jag om ursäkt. Det var inte min mening att uppröra. Jag besviker många. Jag brukar undvika klimax som ska komma lagom till slutet. Jag undviker upplösningen. Jag är så rädd för att det ska börja brinna hemma.