So many ladies in my backyard

hon sitter framför mej vid bordet och fyller påtår. darrar lite på läppen. eller handen. det är svårare att avgöra nuförtiden för hon vaggar lite från sida till sida när hon går, som en anka, och knycker ibland på halsen, mest åt vänster och böjer på högra knäet för mycket för det knäpper i knäskålen. ibland verkar det som att darrningen sprider sej till olika delar i kroppen i blodomloppet som vita eller röda blodkroppar.
jag vet inte vad hon tänker på och jag vill inte försöka gissa mej till det. jag brukar titta på hennes gamla foton och undra vad hon har för avstånd till bilderna förr och spegelporträttet idag. från strumpbyxor till stödstrumpor och vice till versa och det ena med det andra och motsatsen till det första. men hon har fina kläder och kläder kommer alltid igen. vi väntar på sånt och kaffet tar också tid.
så mycket tid som hon har till övers. den går åt till att vattna blommor, knäppa av och på teven och radion, ringa och svara i telefonen, öppna och stänga dörrar och böcker och sova i samma säng på olika lakan och veta vad som sker redan imorgon redan i förväg redan utan förskoning, ja hon har ju redan varit med om kriget ett och två.
det är ett schema med dusch och tvätt och städ och frukostlunchmiddag och kanske tid för mellanmål men ingen rast för att springa av sej och spela kort och leka i kattlådan eller gunga högre än högst och varför inte vara elak mot de andra och kasta vatten över sandslotten och ha en dagbok under kudden som aldrig uppdateras och en mamma som gråter och pappa bultar på dörren.
so this is christmas och många lämnas och dumpas och glöms kvar i hemmet. brutna lårbenshalser och höftbensfrakturer ligger som drivved bland stukade vrister och avgnagda proteser och ömmande axlar i en salig röra till ett minfält. ja fasiken så dom skräpar ner bara för att julen handlar bara om kidsen numer. vi får göra handdockor av gamla strumpor som inte matchar, de resurserna har vi på röda dagar när vi inte tvättar och de får roas. när vi stoppar om de om om nätterna behöver de tröstas.
I was once a very vivid and timid young flower.
jag hörde vad hon sa och jag tror hon ångrar sej på ett sätt eller två. jag gick baklänges men hon trodde mej inte och försprånget var förlorat och dörren hade gått i baklås. jag gillade läget och kom åter. väntat besök sa hon och vi skrattade ikapp för hon visste ju att det var jag. det var jag och ingen annan. sedan långt tillbaka.